19 juni, 2014

Känslighet är inte en svaghet

Vissa människor föds med en större känslighet än andra. Att vara en känslomänniska kan vara svårt i dagens samhälle, där känslighet ofta ses som en svaghet, och där psykiska besvär som ångest och depression inte alltid tas på lika stort allvar som fysisk sjukdom.

Jag har ofta fått höra att jag måste tuffa till mig om jag ska klara mig i "den hårda verkligheten". Missförstå mig inte, jag är inget mähä som låter mig köras med, eller som måste hanteras med silkesvantar. Jag är inte heller rädd för att säga nej till orättvisor.

Men jag är inte typen som tiger och låtsas vara stark i situationer som får mig att må dåligt. Och jag är definitivt inte beredd att gå över lik för att ta mig fram i livet. För mig är det viktigare att vara sann mot mig själv.

Genom livet har jag stött på många okänsliga personer, allt från lärare och arbetsgivare till skolkamrater och släktingar. Visst kan det vara svårt att sätta sig in i någon annans situation, särskilt om man själv inte är så känslig av sig. Men det är ingen ursäkt för att inte ens försöka. Eller att trycka ner någon för att denne inte är lika "tuff" som en själv.

Jag har många gånger bett om ursäkt för att jag är känslig, och istället tagit på mig skulden när andra har sårat mig. Men inte längre. Det är stor skillnad på att vara känslig och på att vara överkänslig. Jag vill leva i en värld där människor behandlar varandra med respekt. En värld där känslomänniskor inte behöver slåss för rätten att vara sig själv.

Jag är medveten om mina styrkor och svagheter, vilket jag försöker vara tydlig med i nya sammanhang. Jag har jobbat hårt för att bli den jag är i dag och är stolt över mina framsteg.

Att skriva är terapeutiskt och jag hoppas en dag kunna dela med mig av min historia. Kanske kan mina erfarenheter och strategier hjälpa andra känslomänniskor att stå upp för sig själva, samt visa mindre känsliga personer att världen blir så mycket trevligare om man bara visar lite empati.