Maskrosbarn

I natt drömde jag återigen om pappa som var full och odräglig. Tänk att ens barndom kan hemsöka en, trots att så många år har gått. Men vissa saker ligger kvar där, även när man har lyckats gå vidare och blivit starkare som person.

Flera terapeuter har sagt att vissa föds mer känsliga än andra, men att trauman kan göra det värre. De har sagt att mina problem med panikångest till stor del beror på den mobbning jag utsattes för under skoltiden, samt min pappas missbruk. Men även om jag så klart önskar att jag hade sluppit allt detta så försöker jag i stället fokusera på det positiva. Det har gjort gjort mig starkare på många vis. Men det ursäktar förstås inte hur folk har behandlat mig.

Jag vet att vissa släktingar inte gillar att jag skriver om min barndom och om släktingar som har gjort hemska saker mot mig och mina närmaste. Det skiter jag högaktningsfullt i. Jag har rätt till min historia och håller man inte med så är det helt okej, men ingen har rätten att trakassera mig för att jag delar min sanning. Speciellt inte personer som helt saknar insyn i min barndom.

Om man inte gillar det jag skriver kan man väldigt enkelt avfölja mig på Facebook och Twitter så slipper man se det. Enkelt va?

Men tack till alla hundratals personer som hör av sig med stöttning, och alla maskrosbarn som tackar för att jag skriver om saker de också blivit utsatta för. Det är för er jag fortsätter att skriva om det. Och för min egen skull förstås.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Släkten (sekten) är värst

Foto: ABC Television Network

Så mycket familjedrama. Lögner, skitsnack, hot och svikna förtroenden. Min släkt skulle bli en så himla bra såpopera à la "Dallas" och "Dynastin". Om jag bara kunde slutföra min självbiografi någon gång så ni kunde få läsa om denna galna släkt. Men det är rätt mycket att få ned så ni får ursäkta att det drar ut på tiden. Skrivandet går ju i perioder för mig.

Men, jag har väldigt fina släktingar också. Ni vet vilka ni är. Och tur är väl det. De senaste åren har jag vuxit otroligt mycket som person och blivit bättre på att helt stänga av känslor för människor som behandlar mig eller mina närmaste illa, oavsett om vi är släkt eller inte.

Man har faktiskt ingen skyldighet att umgås med folk bara för att man är släkt. Speciellt inte personer som är elaka eller som man helt enkelt inte har något gemensamt med.

Mer läsning:

"Blod är inte alltid tjockare än vatten"

"Missbrukarbarn"

"På tal om könsroller"

"Bög och fjolla som skällsord"

"Känslighet är inte en svaghet"

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Våga säga nej

Det är så viktigt att våga sätta gränser, att våga säga nej till saker även om man riskerar att såra någon annans känslor. Vi har bara ett liv och vårt eget välbefinnande måste alltid komma i första hand. Självklart ska vi även bry oss om våra medmänniskor, men ingen tackar en om man går in i väggen till följd av att försöka vara andra till lags.

Jag tror att alla människor har en viss pott energi att fördela på olika saker i livet. Men vissa av oss har – av olika anledningar – en mindre pott som måste fördelas på bästa möjliga sätt. Det innebär att man ibland måste prioritera bort vissa saker för att orka med det viktigaste. Men det betyder inte per automatik att man tycker illa om det man måste prioritera bort. Tvärtom, ibland kanske man måste tacka nej till roliga saker för att få energin att räcka till.

Förr hade jag svårt att säga nej, just av rädsla för att verka tråkig eller asocial, men jag har blivit mycket starkare de senaste åren och tryggare i mitt eget skinn. Det finns så klart fördomar, även om mig. Jag kan kanske uppfattas som svår och skygg av personer som inte känner mig så bra. Men i ärlighetens namn, varför ska jag lägga energi på det?

Jag har ingen skyldighet att berätta precis allt om mig själv till främlingar och ytliga bekanta. Jag har inte heller något ansvar för andras förutfattade meningar om mig. Huvudsaken är ju att jag och mina närmaste känner mitt rätta jag.

Spana gärna in mitt blogginlägg "Jag är ingen robot" för mer om samma ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om känslor, samhälle, självkänsla, hälsa, psykisk ohälsa, ångest, depression, panikångest, social fobi.

Jag bestämmer själv

Det är så otroligt skönt att vara vuxen. Då får man själv bestämma vilka människor man vill ha i sitt liv, och vilka man helst klarar sig utan. Jag tror på att skapa en egen liten "familj" men de som betyder mest för en, oavsett om personerna är släktingar, vänner eller kollegor. För som jag alltid brukar säga, blod är inte alltid tjockare än vatten.




Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla, familj, vardag, känslor, samhälle, släkt, självförtroende, integritet.

Alla behöver en Sven

Min goda vän Sven.

Vänner kommer och går. Släkten – eller sekten som jag brukar kalla min – likaså. Det sägs att man i svåra perioder inser vilka ens riktiga vänner är, och jag tror verkligen att det stämmer.

Jag har med åren blivit bra på att rensa i vänskapskretsen och välja bort personer som haft rasistiska åsikter, varit omogna, tagit för mycket energi eller som jag helt enkelt vuxit ifrån.

Förr kände jag nästan ett tvång att vara vän med precis alla jag träffade, av rädsla för skuldkänslor då jag tackade nej. I dag har jag tack och lov betydligt högre integritet. Men jag är glad att kunna säga att jag har ett gäng riktigt nära vänner som finns där för mig i vått och torrt.

Och en av dem vill jag hylla i dagens inlägg. En vän som har funnits med ända sedan 2001 då vi lärde känna varandra på det sociala nätverket Lunarstorm. Sedan dess har vi haft väldigt många samtal om allt mellan himmel och gjord, samt träffats i verkliga livet flera gånger. Det går inte en dag utan att vi chattar på Skype.

Så tack, Sven, för att du finns och för att du alltid gör mig glad, bara genom att finnas till. Din vänskap betyder så mycket för mig och du har blivit som en storebror för mig.

Sven är förresten en grym fotograf, så spana gärna in hans fotoblogg följ honom på Flickr.

Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, känslor, självkänsla, vardag, dagbok, tankar, Lunarstorm, IT, sociala medier, Skype, vänner, bästis, foto, fotograf.

Pride behövs tyvärr fortfarande

Stockholm Pride är i full gång. Somliga påstår att festivalen inte längre behövs eftersom situationen för HBTQ-personer har blivit bättre de senaste åren. Men det innebär inte att vi kan luta oss tillbaka och sluta kämpa för allas lika värde.

Som fjortonåring kom jag ut som homosexuell för min familj. Som sextonåring "outade" jag mig själv i lokaltidningarna i samband med en insändare om mobbning. Min komma ut-process var ingen dans på rosor, men den var ingenting i jämförelse med många andras helveten. Det finns fortfarande mycket hat och fördomar, även i Sverige.

För några år sedan – då jag var anställd vid en förening i Sandviken – utsattes jag för diskriminering av min arbetsledare. Jag anmälde det inträffade till diskrimineringsombudsmannen som gav mig rätt i ärendet. Det var en jobbig process eftersom stödet från föreningen var obefintligt. Trots det har jag aldrig ångrat min anmälan. Den gav mig upprättelse.

Men för många HBTQ-personer ute i världen finns inte ens möjligheten att göra en anmälan, de saknar helt rättigheter. Det är en av många anledningar till att fortsätta diskutera dessa frågor och då fyller Pride en viktig funktion.

Homofobi finns överallt, även i HBTQ-kretsar. Till exempel så har jag ofta hört homosexuella män uttrycka förakt mot feminina killar som de anser ger homosexuella "dåligt rykte". Jag må uppfylla vissa kriterier för stereotypen av en bög, men vem har bestämt att det är något negativt? Jag är ju bara mig själv.

För några år sedan läste jag följande i en ung, homosexuell killes blogg: "Pride skapar fördomar. Det enda folk minns från festivalen är überfjollor, butchflator och dragqueens i rosa peruker."

Jag kan inte heller identifiera mig med precis allt jag ser i paraden, men det betyder inte att det jag ser är fel. Det finns plats för oss alla. Men det är viktigt att festivalen utvecklas, att man visar bredd i stället för att fortsätta i gamla hjulspår. Ett steg vore att lägga ännu större fokus på föreläsningar och seminarier i stället för på paraden och festområdet. Jag tycker även att media har ett stort ansvar att lyfta fram så viljt skilda berättelser som möjligt, så att alla känner sig representerade.

I en perfekt värld skulle inte Pride behövas, för då vore det inte stor grej att vara HBTQ. Men vi är tyvärr inte där än. Som sagt, mycket har blivit bättre, men långt ifrån allt. Och jag tänker inte nöja mig med att "bara" bli tolererad, att finnas till på nåder. Jag tänker inte ge mig förrän jag har samma rättigheter och bemöts på samma sätt som heterosexuella.

Denna krönika publicerades för första gången i Sommarmagasinet 2015, ett samarbete mellan Gefle Dagblad och Arbetarbladet.

Foto: RELewisJr

Jag är ingen robot

Det låter kanske tjatigt att säga att vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa, men faktum är att det aldrig kan bli för mycket av den varan. I ett samhälle där vi ständigt förväntas vara lyckliga och perfekta är det inte konstigt att människor lider i tystnad, tills de går in i väggen.

Sedan barndomen har jag i perioder lidit av panikångest och depression. Även om jag har jobbat mycket med mig själv och i dag är betydligt starkare så kan det fortfarande komma över mig, och vissa situationer kan vara jobbigare för mig än för andra.

Genom åren har jag stött på många oförstående personer – allt från lärare och arbetsgivare till skolkamrater och släktingar – som antingen har hackat på mig eller försökt göra om mig. Jag förstår att det kan vara svårt för den som själv inte har problem att sätta sig in i hur det känns, men det är ingen ursäkt för att inte ens försöka.

Man behöver inte lida av psykisk ohälsa för att känna av pressen att vara perfekt. De flesta har väl någon gång ljugit när de fått frågan om hur de mår, eller lagt upp överdrivna statusar och foton i sociala medier för att visa upp en perfekt fasad. Även jag har ibland spelat en roll för att inte ses som konstig, eller för att folk inte ska tro att jag mår dåligt hela tiden. Ångesten är ju bara en liten del av mig, inte hela min identitet.

Vi har skapat ett samhälle där känslighet ses som en svaghet. Mediebranschen är definitivt inget undantag. Jag har hört många säga att de mår dåligt, att de känner sig stressade, utbrända och osäkra, men att det inte finns förståelse för det. I stället förväntas de vara robotar, stöpta i samma form, som kan bytas ut om de inte klarar pressen. Jag skulle vilja leva i ett samhälle där man istället tar tillvara på en persons styrkor och där man tillåts vara unik.

Vi är alla skyldiga till att ibland döma människor vi inte känner på förhand. Men jag önskar att vi åtminstone försökte se förbi ytan. Det syns inte på mig vilka erfarenheter jag har i bagaget eller vilka svårigheter som har format mig. Men det syns inte heller vilka styrkor som jag besitter.

Man läser ofta att människor mår allt sämre och att psykisk ohälsa är den största orsaken till långtidssjukskrivningar. Men om det nu är så vanligt, varför är det fortfarande så skambelagt att prata om, och hur gör vi för att ändra på det?

Jag tror att steg ett är att våga stå för att man inte är perfekt. "Jag har en dålig dag", behöver inte betyda att man är ute efter medlidande eller att man är gnällig. Ibland kan det lindra att sätta ord på hur det faktiskt känns, istället för att spela en roll.

Mitt namn är Dennis Alexis och jag är ingen robot. Jag är människa med styrkor och svagheter. Ibland mår jag – precis som alla andra – dåligt, men det gör mig inte till en sämre person. Så se förbi ytan och ta chansen att lära känna mig. Vem vet, du kanske blir positivt överraskad?

Denna krönika publicerades för första gången i Gefle Dagblad den 8 juni 2015.

Musikfascister - Smaken är som baken

Jag har väldigt svårt för musikfascister. Ni vet, personer som ständigt klagar på andras musiksmak och som anser att deras åsikt är den enda rätta.

Om jag hade fått en krona varje gång min musiksmak har hånats eller ifrågasatts så skulle jag vara miljonär. Redan i skolan fick jag höra att det var en dödssynd för killar att lyssna på ABBA, samtidigt som fjolla och liknande skällsord haglade över mig. Man tycker att vuxna människor borde vara bättre på att respektera olikheter, men så är tyvärr inte alltid fallet.

Jag lyssnar främst på elektronisk musik som synthpop, dance och disco, och får ofta höra att det inte är riktig musik. Det har man givetvis rätt att tycka. Men för vissa räcker det inte med att själv ha den åsikten, de känner även ett starkt behov av att försöka omvända mig. Jag vet vad jag gillar och har inget intresse av att börja lyssna på till exempel rock eller indiepop, bara för att andra tycker att det är bättre.

Det finns inget som gör mig så glad som att lyssna på en riktigt synthig discolåt från åttiotalet. Så länge jag gillar soundet kan jag ha överseende med att sånginsatsen inte är den bästa, men kan samtidigt uppskatta stora röster som Agnetha Fältskog, Mariah Carey och Whitney Houston. Jag går alltid på känslan när det gäller underhållning och ingen har rätten att ta den känslan ifrån mig.

Många är rädda för att tycka fel. Jag skäms inte över att mina favoritserier är "Melrose Place" och "Dynastin", att jag läser Danielle Steel eller lyssnar på Samantha Fox och Lili & Susie. Jag tänker inte spela en roll för att verka "finare". För vem är det som ska bestämma åt andra vad som bra eller dåligt?

Personligen tycker jag bara att det är kul att folk gillar olika musik, så länge man respekterar varandra. Vi tar ett exempel: "Jag gillar country", sa en vän till mig. "Det gör inte jag", svarade jag. Och så var diskussionen över. Jag skulle aldrig få för mig att försöka omvända henne eller slänga ur mig respektlösa kommentarer som: "Hur fan kan du lyssna på den där skiten?"

Men tråkigt nog ser många livet som en debatt som måste vinnas till varje pris. Det gäller inte bara musik, utan kan appliceras på det mesta i samhället. Jag kan förstå att man kritiserar andra gällande allvarliga saker som etik och mänskliga rättigheter. Men när det finns så mycket elände i världen, varför reta sig på något så individuellt som musiksmak?

Jag har inga som helst problem med att andra ogillar den musik jag själv gillar, så länge de inte talar om för mig vad jag ska tycka. Då har de gått över gränsen. För det är stor skillnad på att säga att man själv ogillar en artist eller musikgenre och på att klaga på andras musiksmak.

Att jag inte gillar samma musik som du betyder inte att jag har dålig smak och måste omvändas. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till underhållning, bara olika smak.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Känslighet är inte en svaghet

Vissa människor föds med en större känslighet än andra. Att vara en känslomänniska kan vara svårt i dagens samhälle, där känslighet ofta ses som en svaghet, och där psykiska besvär som ångest och depression inte alltid tas på lika stort allvar som fysisk sjukdom.

Jag har ofta fått höra att jag måste tuffa till mig om jag ska klara mig i "den hårda verkligheten". Missförstå mig inte, jag är inget mähä som låter mig köras med, eller som måste hanteras med silkesvantar. Jag är inte heller rädd för att säga nej till orättvisor.

Men jag är inte typen som tiger och låtsas vara stark i situationer som får mig att må dåligt. Och jag är definitivt inte beredd att gå över lik för att ta mig fram i livet. För mig är det viktigare att vara sann mot mig själv.

Genom livet har jag stött på många okänsliga personer, allt från lärare och arbetsgivare till skolkamrater och släktingar. Visst kan det vara svårt att sätta sig in i någon annans situation, särskilt om man själv inte är så känslig av sig. Men det är ingen ursäkt för att inte ens försöka. Eller att trycka ner någon för att denne inte är lika "tuff" som en själv.

Jag har många gånger bett om ursäkt för att jag är känslig, och istället tagit på mig skulden när andra har sårat mig. Men inte längre. Det är stor skillnad på att vara känslig och på att vara överkänslig. Jag vill leva i en värld där människor behandlar varandra med respekt. En värld där känslomänniskor inte behöver slåss för rätten att vara sig själv.

Jag är medveten om mina styrkor och svagheter, vilket jag försöker vara tydlig med i nya sammanhang. Jag har jobbat hårt för att bli den jag är i dag och är stolt över mina framsteg.

Att skriva är terapeutiskt och jag hoppas en dag kunna dela med mig av min historia. Kanske kan mina erfarenheter och strategier hjälpa andra känslomänniskor att stå upp för sig själva, samt visa mindre känsliga personer att världen blir så mycket trevligare om man bara visar lite empati.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Jag hatar dokusåpor

Jag minns när dokusåpan slog igenom i slutet av nittio- och början av tjugohundratalet. Jag följde slaviskt de första säsongerna av "Baren", "Robinson", "Big Brother" och "Villa Medusa". Men efter ett tag så tröttnade jag, och i dag mår jag nästan illa av att se reklam för program som "Paradise Hotel", "Bonde Söker Fru" och "Kungarna Av Tylösand".

Hela konceptet har blivit uttjatat och det dyker upp allt fler B-kändisar som pryder löpsedlar utan att egentligen ha presterat något. Kalla mig pretentiös men jag tycker inte att det räcker med att supa, knulla eller mobba i TV för att bli känd. Jag tycker att talang och kreativitet är att föredra, även om det visserligen ligger i betraktarens öga.

Sedan har vi den nya vågen dokusåpor om diverse arbetsplatser, som "Färjan", "Ullared" och "De Dejtbara". Originalidén kanske är att visa upp "vanliga" människor, men det slutar oftast med att man gör sig rolig på deltagarnas bekostnad, så kallad "förnedrings-TV", och det äcklar mig.

Kalla mig moraltant, men dokusåpor som "Paradise Hotel" och "Kungarna Av Tylösand" sänder ut sjuka signaler till ungdomar som tror att man måste vara på ett visst sätt för att bli "känd". Vi behöver fler sunda förebilder. Sedan kan man ju diskutera vad som klassas som sunt, men det är inte konstigt att unga killar och tjejer mår så dåligt i dag och lider av låg självkänsla när de matas med dessa program.

Jag drar självklart inte alla över en kam, det finns ett par dokusåpakändisar som har lyckats skapa sig en karriär efter "dokusåpaträsket", till exempel Carolina Gynning, Emma Andersson, Kitty Jutbring och Alexandra Zazzi. De har gjort ett bra jobb, måste jag säga.

Alla har rätt till sin egen åsikt, och det här är min: Jag klarar helt enkelt inte av att se dokusåpor längre. Jag skäms bara för deltagarnas skull och jag retar mig på alla bekräftelsekåta B-kändisar. Dessutom så oroar jag mig för den generation som nu tror att man måste knulla i TV för att passa in.

Skulle du kunna tänka dig att medverka i en dokusåpa? Finns det någon mer än jag önskar att dessa vidriga program kunde ersättas av proffsiga dramaproduktioner istället?

Stresshantering - Våga vara oanträffbar

Jag har alltid haft en ganska låg stresströskel, men på senare år har jag blivit mycket bättre på att prioritera och sätta min egen hälsa i första hand. För att lättare varva ner har jag bland annat börjat stänga av mobilen på kvällarna och i perioder då jag känner mig extra stressad. Det är väldigt skönt!

Jag är även mindre aktiv på sociala medier kvällstid. Om folk vill något viktigt så går det alltid att skicka SMS eller mejla, så svarar jag när jag har tid. Jag tror att det är viktigt att känna sina begränsningar och faktiskt våga sätta gränser. Man har faktiskt ingen skyldighet att vara anträffbar dygnet runt. Och om någon blir sur för att man inte svarar så ligger det faktiskt hos dem, inte hos mig.

En annan sak jag har blivit bättre på är att tacka nej. Jag har alltid kunnat säga nej till orättvisor eller uppenbara elakheter. Men när det gäller enklare saker från människor jag tycker om har jag ibland fått skuldkänslor om jag tackat nej, oavsett hur snäll jag låtit när jag sagt det.

Men jag har blivit bättre på att tacka nej till saker jag inte vill/orkar/kan göra, samtidigt som jag väljer att lita på att de som älskar mig inte tar det personligt. Ingen kommer att tacka dig för att du bränner ut dig, så följ din magkänsla istället och gör det som känns bäst för dig!

Spana gärna in mina tidigare blogginlägg om självkänsla.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Skitsnack

Ni skulle bara veta vilka galna rykten jag har hört om mig själv genom åren. Vissa har till och med fått mig att rodna, och då är jag inte speciellt pryd av mig. Förr blev jag ledsen och försökte dementera allt, men till slut gav jag upp. Ingen kan älskas av alla, så varför ens försöka?

De senaste åren har jag tränat upp min självkänsla så pass mycket att jag numer kan skratta åt rykten, även om jag oftast inte ens ödslar tid på att lyssna till dem. Folk får tro vad de vill om mig, det förändrar inte den jag är. Det enda som betyder något är att jag och mina närmaste vet sanningen.

Jag tror på att vända allt negativt till något positivt, så nu för tiden väljer jag att ta skitsnack som en komplimang, eftersom det bara ger mig mer uppmärksamhet. Jag menar, om folk slösar tid på att hitta på historier om mig så borde det ju betyda att jag är rätt intressant, eller hur? Det är sant som sagt att man inte är någon förrän folk pratar om en.

Men det komiska är att de som snackar skit på allvar tror att det får dem att framstå som bättre. Min erfarenhet är att de som skvallrar ser dummare ut än personen de skvallrar om. Och vad spelar det för roll om någon får fel uppfattning om en? Personer som tror på rykten istället för att skaffa sig en egen uppfattning om en är ändå inte värda att lägga energi på, så det är ingen förlust.

Mamma har alltid uppmanat mig att vara mig själv och stå upp för min åsikt, oavsett vad andra tycker. Och även om det ibland har varit jobbigt så är jag glad att jag aldrig har spelat en roll för att vara andra till lags, eller för att undvika att folk snackar skit om mig.

Jag har inte längre ett behov av att älskas av alla och jag är äntligen stark nog att inte låta skitsnack göra mig ledsen. Istället ser jag det som en sporre. Jag vet att jag är obekväm för vissa eftersom jag säger vad jag tycker och inte drar mig för att säga nej till orättvisor. Men om det gör mig till en bitch så tar jag benämningen som en komplimang.

Jag blir mycket hellre kallad bitch för att vara mig själv än att bli kallad helgon för att låtsas vara någon annan.

Spana gärna in min tidigare blogginlägg om självkänsla.

Rensat i bekantskapskretsen

Den senaste tiden har jag rensat bort en hel del bekanta från min vännerlista på Facebook och andra sajter, av olika anledningar, t.ex. att vi aldrig pratade med varandra. Men den främsta anledningen har tyvärr varit att flera av dem gått med i diverse hatsidor eller delat inlägg som sprider värderingar jag inte vill beblanda mig med.

Självklart ska man som vänner kunna tycka olika, men det finns gränser. Att t.ex. bagatellisera rasism, homofobi och sexism är inte okej för mig. Jag är trött på inlägg och grupper där man t.ex. skämtar om nidbilder, vill förbjuda moskéer, klagar över att andra använder ordet "hen", drar vissa folkgrupper över en kam eller kallar folk som säger nej till rasism för "lättkränkta", "överkänsliga" och "PK".

Dessa inlägg ökade markant under julen och många man trodde att man kände visade sitt rätta jag. Och nej, jag säger inte att alla som delar dessa inlägg automatiskt är rasister, många gånger handlar det kanske om okunskap för vad sidorna egentligen står för. Det är bara tråkigt att folk är så snabba att gilla sidor utan att först läsa på lite. Oavsett vilket så vill jag slippa se sådant i mitt flöde.

I vissa fall har jag försökt att prata med personen i fråga för att se var denne egentligen står. Men i andra fall, t.ex. med ytliga bekanta jag ändå knappt pratar med, har jag helt enkelt inte orkat slösa energi på det utan därför bara tagit bort dem från vännerlistan.

Min poäng är att jag som vuxen människa bör ha rätten att själv bestämma vem jag vill vara "vän" med. Förr var jag som en öppen bok och kände nästan att jag var tvungen att vara vän med alla jag träffade, av rädsla för att göra någon ledsen.

De senaste åren har jag tränat upp min självkänsla och blivit mycket bättre på att värna om min integritet, t.ex. genom att vara försiktigare med vilka jag släpper inpå livet, men också genom att våga säga ifrån när folk beter sig illa. Nu vågar jag lita på min egen magkänsla och har mycket lättare för att släppa taget om folk som kostar allt för mycket energi, utan att känna den minsta skuld!

Som min vän Immanuel sa till mig, jag har ingen skyldighet att vara vän med personer som får mig att må dåligt. Helt rätt. Man kan inte vara vän med alla, speciellt inte om man har helt olika värderingar om viktiga saker som mänskliga rättigheter.

Litar på min magkänsla

Det är så skönt att man kan förändras och växa som person. Jag har alltid varit rätt bra på att säga ifrån om jag känner mig illa behandlad, men förr fick jag alltid så dåligt samvete efteråt och hade svårt att släppa det.

Jag var även rädd för att säga fel saker och såra andra, vilket ledde till att jag ofta anklagade mig själv istället. Men jag har blivit mycket starkare de senaste åren och i dag vågar jag lita på min magkänsla, vilket känns väldigt bra!

Dessutom har jag blivit mycket bättre på att strunta i vad andra tycker om mig. Om folk är sura så får de vara det, jag kan ändå inte göra något åt det. Vad man än gör så kommer någon att bli trampad på tårna. Man kan bara göra det som känns bäst för en själv och lita på sin egen förmåga att fatta beslut.

Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Man kommer aldrig att bli älskad av alla. Det är bättre att låta energibovar vältra sig i bitterhet och istället fokusera på de personer som får en att må bra.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Blod är inte alltid tjockare än vatten

Jag har svårt att förstå mig på människor som anser att man måste umgås med personer man inte kommer överens med bara för att man är släkt. Det skulle aldrig falla mig in att göra mig till för människor jag inte gillar och som inte respekterar mig för den jag är.

Visst, blodsband kan sammanföra personer som annars aldrig skulle umgås. Som barn blir man ofta "ihoptvingad" med släktingar och man tror att allt är perfekt, men ju äldre man blir så inser man att man inte alltid har så mycket gemensamt.

Jag har väldigt bra kontakt med flera av mina släktingar, men samtidigt finns det vissa jag inte alls lägger någon energi på. Anledningen är att vi är så olika varandra, att vi har helt olika värderingar eller att de helt enkelt uppför sig illa.

Det är inget fel med det. Man kan inte vara bästis med alla. Det betyder inte att jag skulle ignorera dessa personer om jag träffade dem på stan, så barnslig är jag inte. Jag har bara inget behov av att umgås med dem privat.

Jag är gammal nog att själv välja vilka jag vill umgås med och blod är faktiskt inte alltid tjockare än vatten. Jag tror mer på att man väljer sin egen familj och då är blodsband mindre viktigt.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Självkänsla

Jag tror att alla människor kan förändras, bara de vill. Jag har ju under många år kämpat mot depression och svår panikångest, men de senaste åren har jag vuxit otroligt mycket och stärkt min självkänsla, vilket känns underbart!

I min självbiografiska bok kommer jag att skriva om alla de jobbiga saker jag har gått igenom, men också om hur jag själv gick till väga för att stärka mig själv. Jag vill hjälpa andra som är i samma situation som jag var då jag mådde som sämst.

Så även om boken kommer att ta upp tunga ämnen som mobbning, självskada, ätstörningar och medberoende så försöker jag ha en positiv inställning genom att dela med mig av mina knep för att må bättre och träna upp sin självkänsla.

Det finns inget deadline för när boken ska vara klar. Jag skriver i min egen takt och känner ingen stress. Vill du få information om boken så gilla gärna min författarsida på Facebook där du även får information om nya blogginlägg. Jag finns även på Twitter och Google Plus.

Läs gärna mer om min personliga utveckling genom att spana in de tidigare blogginläggen om självkänsla.

Prata om det

När jag var tretton år gammal så var jag med om en väldigt traumatisk upplevelse. Det som hände satte djupa spår i mig och bidrog starkt till min självdestruktivitet under tonåren. Först nu har jag börjat bearbeta det som hände genom skrivandet av min bok.

De senaste dagarna har jag pratat med ett fåtal nära vänner och berättat om upplevelsen, något jag tidigare inte riktigt vågat göra fullt ut. Det har varit väldigt nyttigt och jag är otroligt tacksam över det fina stödet de har visat!

Under många år tog jag själv på mig skulden för det som hände och straffade mig själv. Men i dag vet jag att jag inte gjorde något fel, jag var ju bara ett mycket förvirrat barn.

En sak är i alla fall säker, jag är trött på att hålla tyst. Om min historia kan hjälpa andra i samma situation, samtidigt som det hjälper mig att lägga händelsen bakom mig, så är det värt det.

Jag är redo att prata om det, eller i alla fall skriva om det.

Ta inte allt personligt

Det är inget fel med att vara känslomänniska, det är jag själv. Men vissa människor tar det ett steg för långt och är extremt överkänsliga. De tar precis allt man säger personligt, som om de går omkring och bara väntar på att folk ska vara elaka mot dem. Istället så skrämmer de bort de få vänner de har.

Det måste vara jobbigt att hela tiden tro att folk vill en illa. Nej, ta det lugnt och våga lita på folk istället för att vara misstänksam mot allt och alla. Livet blir så mycket roligare då, tro mig!

Tro det eller ej, men jag börjar bli för gammal för drama ha ha!

Hur mår du?

Något jag har svårt att förstå mig på är människor som aldrig frågar hur andra mår utan bara pratar om sig själva. Visst, när man mår dåligt så kan det ibland vara svårt att tänka på andra, men när det händer hela tiden så fungerar det inte. Alla relationer handlar om att ge och ta.

"Hur mår du?" är en så enkel fråga att ställa. Världen skulle vara en lite trevligare plats om folk bara stannade upp en stund och visade lite intresse för andras mående, istället för att hela tiden mala på om sina egna problem.

Alla andras fel

Det finns vissa människor som tror att de kan bete sig precis hur de vill, utan någon som helst hänsyn till andra. De försöker pracka på andra sin livsfilosofi och sätter upp regler för vad som är "rätt" och "fel" för andra. Och sedan har de mage att klaga över att man inte orka umgås med dem.

Nej, jag klarar mig så bra utan svaga människor som tycker att allt är alla andras fel. Sluta självömka och börja se över ditt eget beteende istället!