Sedan barndomen har jag i perioder lidit av panikångest och depression. Även om jag har jobbat mycket med mig själv och i dag är betydligt starkare så kan det fortfarande komma över mig, och vissa situationer kan vara jobbigare för mig än för andra.
Genom åren har jag stött på många oförstående personer – allt från lärare och arbetsgivare till skolkamrater och släktingar – som antingen har hackat på mig eller försökt göra om mig. Jag förstår att det kan vara svårt för den som själv inte har problem att sätta sig in i hur det känns, men det är ingen ursäkt för att inte ens försöka.
Man behöver inte lida av psykisk ohälsa för att känna av pressen att vara perfekt. De flesta har väl någon gång ljugit när de fått frågan om hur de mår, eller lagt upp överdrivna statusar och foton i sociala medier för att visa upp en perfekt fasad. Även jag har ibland spelat en roll för att inte ses som konstig, eller för att folk inte ska tro att jag mår dåligt hela tiden. Ångesten är ju bara en liten del av mig, inte hela min identitet.
Vi har skapat ett samhälle där känslighet ses som en svaghet. Mediebranschen är definitivt inget undantag. Jag har hört många säga att de mår dåligt, att de känner sig stressade, utbrända och osäkra, men att det inte finns förståelse för det. I stället förväntas de vara robotar, stöpta i samma form, som kan bytas ut om de inte klarar pressen. Jag skulle vilja leva i ett samhälle där man istället tar tillvara på en persons styrkor och där man tillåts vara unik.
Vi är alla skyldiga till att ibland döma människor vi inte känner på förhand. Men jag önskar att vi åtminstone försökte se förbi ytan. Det syns inte på mig vilka erfarenheter jag har i bagaget eller vilka svårigheter som har format mig. Men det syns inte heller vilka styrkor som jag besitter.
Man läser ofta att människor mår allt sämre och att psykisk ohälsa är den största orsaken till långtidssjukskrivningar. Men om det nu är så vanligt, varför är det fortfarande så skambelagt att prata om, och hur gör vi för att ändra på det?
Jag tror att steg ett är att våga stå för att man inte är perfekt. "Jag har en dålig dag", behöver inte betyda att man är ute efter medlidande eller att man är gnällig. Ibland kan det lindra att sätta ord på hur det faktiskt känns, istället för att spela en roll.
Mitt namn är Dennis Alexis och jag är ingen robot. Jag är människa med styrkor och svagheter. Ibland mår jag – precis som alla andra – dåligt, men det gör mig inte till en sämre person. Så se förbi ytan och ta chansen att lära känna mig. Vem vet, du kanske blir positivt överraskad?
Denna krönika publicerades för första gången i Gefle Dagblad den 8 juni 2015.
