Jag är så ledsen efter beskedet att den irländsk-brittiska skådespelaren Angela Lansbury har dött, nittiosex år gammal. Det är förfärligt.
Hon betydde så mycket för mig personligen eftersom jag växte upp med hennes charmiga mysterieserie "Murder, She Wrote" (1984-1986) som jag alltid såg på tillsammans med min kära mormor Sylvia. Vi älskar fortfarande serien och försöker se den tillsammans då den visas i repris på TV.
Angela hade en lång och bred karriär, älskad av många. De av Angelas filmroller jag tycker bäst om är den som Nancy i mästerverket "Gaslight" (1944) då hon spelade mot Ingrid Bergman, samt den som Salome i Agatha Christies "Death On The Nile" (1978). Men hon har gjort så mycket bra.
Jag är för ledsen för att skriva mer. Ännu en legend har lämnat oss. Vila i frid, fina Angela.
I morse läste jag den tragiska nyheten om underbara skådespelaren Tanya Roberts död. Hon blev bara sextiofem år gammal. Det är himla tragiskt, hon hade ju så mycket kvar att ge.
Film har alltid en stor plats i mitt liv, men på något vis känns det ännu mysigare att krypa upp i soffan och frossa i film på hösten. Jag vill därför rekommendera tre av mina favoritfilmer som definitivt kan liva upp din höst:
Halloween (1978)
Jamie Lee Curtis spelar tonåringen Laurie Strode som förföljs av en maskerad man som har rymt från ett mentalsjukhus. "Halloween" – eller "Alla Helgons Blodiga Natt" som den kallades i Sverige – är en enkel men effektiv skräckfilm som håller än i dag och som introducerade den nu ikoniska skräckikonen Michael Myers. Filmen var med och startade åttiotalets våg av slasherfilmer och har imiterats otaliga gånger, men inget slår originalet.
Regisserad av John Carpenter som även komponerat det fantastiska soundtracket. För ungefär ett år sedan hade en helt ny film i serien biopremiär – även den kallad "Halloween" – där Jamie Lee Curtis återvänder till genombrottsrollen Laurie. Den ignorerar alla tidigare uppföljare och utspelar sig fyrtio år efter originalet. Även denna film är riktigt bra, men se till att se originalet först.
All About Eve (1950)
Bette Davis är en av tidernas bästa skådespelare och i klassikern "All About Eve" – eller "Allt Om Eva" som den kallades i Sverige – spelar hon den åldrande Broadwaystjärnan Margo Channing som tar den unga beundraren Eve (Anne Baxter) under sina vingar. Men detta får hon ångra när Eve så småningom börjar imitera sin idol och samtidigt nästla sig in bland stjärnans vänner. Superbt drama med dialog som känns förvånansvärt modern än i dag. Det är omöjligt att motstå repliker som: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night."
Precis som i de flesta filmer från Hollywoods gyllene era är skådespelarinsatserna av högsta klass. Förutom Davis och Baxter sticker Celeste Holm och Thelma Ritter ut i viktiga biroller. Även den fantastiska Marilyn Monroe syns i en tidig roll, vilket är ett stort plus. Detta är ett måste för alla som gillar riktiga klassiker.
The Shape Of Water (2017)
I detta äventyrsdrama följer vi Elisa (Sally Hawkins), en stum kvinna som arbetar som städerska i ett statligt laboratorium mitt under kalla kriget. Där upptäcker hon en människoliknande amfibie som fångats i Amazonasfloden. Hon börjar besöka varelsen i smyg och så småningom blir de förälskade i varandra. Men när Elisa får veta att man planerar att döda varelsen i forskningssyfte bestämmer hon sig för att rädda sin nyfunna vän.
Guillermo del Toro är en mästare på att skapa sagor för vuxna, till exempel "Crimson Peak" (2015), "Pans Labyrint" (2006) och "Don't Be Afraid Of The Dark" (2010) som alla är både vackra och skrämmande på samma gång. "The Shape Of Water" är inget undantag. Det är en hyllning till klassikern "Skräcken i Svarta Lagunen" (1954) – en film jag själv förälskade mig i som barn – men även "King Kong" och "Frankenstein" är tydliga influenser.
Här finns humor och allvar, spänning och romantik. Jag vill gå så långt att kalla det för ett mästerverk. Ett stort plus till Octavia Spencer och Richard Jenkins som spelar viktiga biroller.
Denna krönika publicerades ursprungligen i Bostadspuls, en bilaga av Arbetarbladet och Gefle Dagblad.
Som vanligt var jag vaken hela natten för att se Oscargalan 2019 live. Den började tidigt i måndags morse och som den filmnörd jag är hade jag tagit ut kompledighet för att se galan. Det var precis som alltid en helt fantastisk show med många rörande tal och fina uppträdanden.
Mest glad blev jag förstås när Rami Malek vann en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen "Bohemian Rhapsody". Jag har följt hans karriär ända sedan jag såg honom i TV-spelet "Until Dawn". Det var dock hans roll som charmiga Elliot i TV-serien "Mr. Robot" som fick mig på fall. Hans tacktal var också väldigt gripande. Spana in det här nedanför.
Galan inleddes av rockgruppen Queen som framförde ett medley av hits med nya frontmannen Adam Lambert som var lika grym som alltid. Det var även kul att Lady Gaga fick en Oscar, även om jag självklart föredrar filmatiseringen av "A Star Is Born" från 1954 med bästa Judy Garland. Inget slår den.
Jag grät till flera av talen och självklart till minnesinslaget om de stjärnor som har gått bort. Tårarna flödade som mest när de fantastiska Margot Kidder och Tab Hunter visades. Jag saknade dock underbara Julie Adams från klassikern "Creature From The Black Lagoon". Hon förtjänade verkligen ett omnämnande.
Snyggast på röda mattan var helt klart "Pose"-stjärnan Billy Porter i sin coola kostymklänning.
Jag blev så ledsen när jag läste att skådespelaren Margot Kidder har avlidit, sextionio år gammal. Jag har varit ett fan av henne sedan barnsben då jag älskade "Superman"-filmerna. Lois Lane var min favoritkaraktär och väckte mitt intresse för journalistik och skrivande.
Som tonåring började jag se skräckfilmer och blev blixtförälskad i klassikerna "Black Christmas" (1974) och "The Amityville Horror" (1976) där Margot medverkade. Hennes omtalade karaktär i "Black Christmas", den tuffa Barb, är fortfarande en av mina favoritkaraktärer genom tiderna.
Det var också kul att se henne i den lilla men minnesvärda rollen som vän till Sally Fields karaktär Nora i den mysiga dramaserien "Brothers & Sisters". Som vuxen fick jag dessutom veta att Margot gjorde rösten till Gaia i den animerade serien "Captain Planet And The Planeteers" som jag älskade som barn.
Jag upplevde Margot som en stark och självständig person som aldrig var rädd för att stå upp mot orättvisor. Hon växte dessutom ännu mer i mina ögon när jag läste att hon var krigsmotståndare samt stöttade HBTQ-rättigheter. Vila i frid, Margot. Det blir tomt utan dig.
Jag vill avsluta med ett citat av Margot från 2008, då hon intervjuades av HBTQ-tidningen The Advocate.
"I'm not choosy at all! I'll do practically anything. I'm the biggest whore on the block. I live in a little town in Montana, and you have to drag me out of here to get to L.A., so I'm not readily available. But unless it's something sexist or cruel, I just love to work. I've done all sorts of things, but you just haven't seen them because they're often very bad and shown at 4 in the morning."
Vissa TV-spel är så himla bra att man är villig att köpa dem två gånger. Ett av mina stora favoriter är Rockstar Games "L.A. Noire" från 2011. Där spelar du som en detektiv i ett film noir-inspirerat mysteriespel som utspelar sig i Los Angeles 1947. Själva staden ser fantastisk ut och är nästan huvudperson i spelet. Jag älskar att bara köra omkring i min bil och utforska den gigantiska och detaljerade öppna världen.
Den remastrade HD-versionen släpps till PlayStation 4, Xbox One och Nintendo Switch den 14 november 14th, tillsammans med "L.A. Noire: The VR Case Files" till HTC Vive, bestående av sju fall i VR.
Vad du än gör, missa inte detta mästerverk. Spelet är ett måste för fans av gamla Hollywood och film noir. Det är som att leva i en klassisk film. Boka dit exemplar nu från Discshop, CDON, Ginza och Amazon.
Alla borde se den animerade kortfilmen "In A Heartbeat" av Beth David och Esteban Bravo på Ringling College Of Art And Design. Den söta filmen handlar om en homosexuell pojke som riskerar att bli outad av sitt eget hjärta när det hoppar ur kroppen för att jaga pojkens drömkille.
Jag önskar verkligen att det fanns fler sådana filmer, speciellt sådana som är riktade åt barn och ungdomar. Det skulle garanterat öka förståelsen och minska mobbning och homofobi.
Äntligen har man släppt trailern till den kommande filmen "The Time Of Their Lives" med min stora idol, "Dynastin"-stjärnan Joan Collins. Hon spelar mot en till av mina favoriter, nämligen Pauline Collins som spelade Sarah i den klassiska TV-serien "Herrskap Och Tjänstefolk". Medverkar gör även den italienska skådespelaren Franco Nero. Filmen verkar så mysigt. Jag hoppas att den släpps på Blu-ray för oss som inte har möjlighet att se den på bio.
"Determined to gatecrash her ex-lover's funeral on glamorous French hideaway Ile-de-Re, former Hollywood siren Helen escapes her London retirement home with the help of Priscilla, a repressed English housewife stuck in a bad marriage. Pooling their limited resources, they hit the road together by coach, ferry, car and foot in a race to get to the funeral on time, becoming entangled in a love triangle with a reclusive Italian millionaire along the way. On this unforgettable journey, they find true friendship in one another - and have the time of their lives."
Wow! Jag såg nyligen trailern till den nya TV-serien "Feud: Bette And Joan" som handlar om den kända fejden mellan Hollywoodstjärnorna Bette Davis och Joan Crawford. Jag är ett stort fan av båda och av klassisk film i allmänhet så jag måste definitivt se denna serie.
Men även skådespelarna i serien är bra. Jessica Lange spelar Joan, Susan Sarandon spear Bette, Judy Davis – som var fantastisk som Judy Garland i filmen "Life With Judy Garland: Me And My Shadows" – spelar Hedda Hopper, Kathy Bates spelar Joan Blondell och den underbara Catherine Zeta-Jones spelar Olivia de Havilland.
För oss svenskar kommer serien sändas på HBO Nordic, men jag hoppas att den även släpps på Blu-ray så att vi andra också kan njuta av den.
Wow, vilken show. Och vilken skandal. I natt var jag traditionsenligt vaken och såg Oscarsgalan. Det är alltid lika kul att se programmet live och samtidigt kommentera det hela på Twitter.
Min favorit på röda mattan var den underbara "Empire"-stjärnan Taraji P. Henson i en helt magisk klänning som hade passat hennes karaktär ur serien som handen i handsken. Dessutom gillade jag Emma Stones tjugotalsinspirerade klänning.
Jag älskade Jimmy Kimmel som värd och speciellt alla skämt om Donald Trump. Det var härligt att höra så många vackra tal om mänskliga rättigheter, jämlikhet och mångfald, till exempel när "Zootropolis" vann Bästa animerade långfilm och "Moonlight"-gängets tal om HBTQ-rättigheter.
Minnesinslaget över de som gått bort under året rörde mig som vanligt till tårar, framför allt Debbie Reynolds, Carrie Fisher och Zsa Zsa Gabor. Justin Timberlakes framförande av discolåten "Can't Stop The Feeling!" var en höjdpunkt, Auli'i Cravalhos framförande av "How Far I'll Go" likaså.
Men det alla pratar mest om i dag är förstås den stora skandalen där fel film lästes upp som vinnare i kategorin Bästa film. Jag tappade hakan och tyckte så synd om alla inblandade, speciellt utdelarna Faye Dunaway och Warren Beatty. Men jag antar att allt kan hända i direktsändning. Det har ju bara gett Oscarsgalan och de två filmerna en massa gratisreklam.
Året är 1984 och i Margaret Thatchers Storbritannien rasar en gruvstrejk. En grupp gayaktivister i London bestämmer sig för att hjälpa arbetarna genom att starta en insamling. Men facket vill inte förknippas med gayrörelsen så gruppen vänder sig direkt till de strejkande arbetarna i gruvsamhället Onllwyn, vilket tas emot med blandade känslor.
Den verklighetsbaserade filmen bjuder på både skratt och tårar i möten mellan människor som vid första anblick inte har något gemensamt. Jag föddes samma år som "Pride" utspelar sig och kom själv ut som homosexuell i tonåren. Även om det inte var en dans på rosor så hade jag det garanterat lättare än de som kom ut under åttiotalet.
Huvudpersonerna är lätta att identifiera sig med. Bildsköna Ben Schnetzer är lysande som aktivisten Mark och George MacKay är som gjord för att spela nykomlingen Joe. Men de äldre skådespelarna stjäl nästan showen, framför allt de charmiga Bill Nighy och Imelda Staunton. Men filmen kryllar av spännande karaktärer.
Vissa inslag kännas lite klyschiga, men samtidigt var det så här det såg ut för många, så jag har svårt att se hur man skulle kunna göra filmen annorlunda.
Att "Pride" utspelar sig på åttiotalet är ett plus för mig som har en förkärlek till årtiondet. Man har lyckats bra med det tidstypiska modet, frisyrerna och det fantastiska soundtracket bestående av artister som Dead Or Alive, Yazoo och Bronski Beat.
Vissa kommer säkert kritisera filmen för att stundtals vara "för lättsam", även om det förstås är en tolkningsfråga. Men jag tycker att en historia kan beröra utan att vara allt för tung. Jag tror till och med att det kan vara en fördel om man vill nå ut med sitt budskap till en bredare publik. Det här är en familj som alla kan se, gammal som ung.
Missförstå mig inte, "Pride" är ingen solskenshistoria och jag rördes flera gånger till tårar. Kanske träffar filmen en nerv hos mig för att jag påminns om min egen komma ut-process. Oavsett vilket så hoppas och tror jag att "Pride" kan beröra alla typer av människor, oavsett läggning, och leda till större acceptans.
"Pride" finns att köpa på DVD hos Discshop, CDON och Ginza. Personligen rekommenderar jag den på Blu-ray som finns hos brittiska Amazon.
Originalversionen av denna recension publicerades först i Gefle Dagblad. Spana gärna in mina övriga recensioner.
2016 har varit ett sorgligt år. Bara en dag efter att dotterns – "Star Wars"-stjärnan Carrie Fisher – tragiskt bortgång så avled även Debbie Reynolds, åttiofyra år gammal. Enligt flera nyhetskällor höll filmlegenden på att planera sin dotters begravning då hon plötsligt fick föras till sjukhus. Hon måste ha saknat sin dotter väldigt mycket.
Debbie kommer att leva vidare genom sina filmer, till exempel "Så Vanns Vilda Västern", "Colorados Vilda Dotter" och framför allt musikalen "Singin' In The Rain" från 1952, där hon spelade mot Gene Kelly. Om du också älskar klassisk film rekommenderar jag min personliga favorit "These Old Broads" där hon spelade mot legenderna Joan Collins, Elizabeth Taylor och Shirley MacLaine.
Dessutom fick jag precis hem dokumentären "Tab Hunter Confidential" på Blu-ray, signerad av självaste Tab Hunter. Den handlar om en klassisk filmstjärnas liv som homosexuell i gamla Hollywood. Jag har läst hans självbiografi och är väldigt nyfiken på dokumentären.
Dagens hunk är den amerikanska skådespelaren Rami Malek, född i Los Angeles den 12 maj 1981. Första gången jag såg honom var som Josh i det briljanta skräckspelet "Until Dawn". Men det var rollen som den komplicerade men älskvärda Elliot i TV-serien "Mr. Robot" som gjorde mig till ett fan.
Rami är otroligt charmig med sin unika röst och sina intensiva ögon. Han är dessutom väldigt talangfull som skådespelare och jag tror att det bara är en tidsfråga innan vi får se honom vinna en Oscar. Kom ihåg var ni hörde det först.
En av mina favoritfilmer är klassikern "The Blair Witch Project" från 1999 och nu kommer äntligen en ny uppföljare, kort och gott kallad "Blair Witch". Jag vet att många ogillar originalet, men jag tycker att den håller än i dag. Jag älskar mytologin i filmen och dessutom är det man inte ser ofta läskigare än det man ser. Spana in den nya trailern här nedanför och läs gärna min recension av originalet.
"A group of college students venture into the Black Hills Forest in Maryland to uncover the mysteries surrounding the disappearance of James’ sister who many believe is connected to the legend of the Blair Witch. At first the group is hopeful, especially when a pair of locals offer to act as guides through the dark and winding woods, but as the endless night wears on, the group is visited by a menacing presence. Slowly, they begin to realize the legend is all too real and more sinister than they could have imagined."
I söndags natt var jag traditionsenligt vaken och såg Oscarsgalan. Det är alltid lika kul att se programmet live och samtidigt kommentera det hela på mitt Twitterkonto. Chris Rock var grymt rolig i programledarrollen och gav flera gliringar åt evenemanget och bristen på mångfald bland de nominerade. Förhoppningsvis leder det till förändring.
Jag blev förstås överlycklig när svenska Alicia Vikander vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll i filmen "The Danish Girl". Hon har verkligen kommit långt sedan rollen som Jossan i SVT:s såpopera "Andra Avenyn". Det känns häftigt att ha följt hennes karriär från början.
Sedan var det givetvis kul att se Leonardo DiCaprio få sin allra första Oscar för rollen i "The Revenant". Leo var ju en av mina första kändisförälskelser på nittiotalet efter att jag hade sett "Titanic". En annan höjdpunkt var Lady Gagas rörande framförande av låten "Til It Happens To You" samt minnesinslaget där bland andra Wes Craven, Christopher Lee, Omar Sharif, Maureen O'Hara, James Horner och David Bowie hyllades.
Jag vill slutligen tacka min kära vän Maria Jilina som höll mig sällskap på Skype under hela galan. Det var riktigt kul. Maria, det gör vi om nästa år va?
Dagens hunk är den brittiska skådespelaren Joseph Morgan. Han föddes 1981 i London men växte upp i Wales. Jag fick förstås upp ögonen för denna charmknutte i hans roll som de stygga vampyren Klaus Mikaelson i TV-serierna "The Originals" och "The Vampire Diaries". Den karaktären är så charmig att jag nästan smälter.
Joseph har även medverkat i filmer som "Immortals", "Alexander" och "Mansfield Park". Dessutom spelade han en mindre roll i den härliga gayserien "The Line Of Beauty" från 2006. Mer Joseph åt folket! Ni kan ju börja med att dregla över bilden här nedanför. Det där leendet alltså...
Jag har tidigare bloggat om Snickersreklamen där "Dynastin"-divorna Joan Collins och Stephanie Beacham bitchade loss. Nu har ännu en känd diva medverkat i en reklam, som dessutom råkar vara min allra största idol Marilyn Monroe. Jag rös när jag såg klippet. Tänkt vad teknikens under kan göra för att väcka döda legender till liv. Mer sådant tack!
Minns ni den coola skräck- och katastroffilmen "Cloverfield" från 2008? Den tillhör en av mina favoriter och jag ser ofta om den på Blu-ray. Här nedanför kan ni se trailern till uppföljaren, eller spinoffen, "10 Cloverfield Lane" som har premiär i mars. Det ser riktigt lovande ut.
I rollerna syns bland andra John Goodman, Mary Elizabeth Winstead och John Gallagher Jr. Det hade dock varit kul att återse någon av karaktärerna från den första filmen, men de låg ju rätt pyrt till då, så det vore kanske svårt att förklara. J.J. Abrams är dock tillbaka som producent.
Jag älskar ju skräckfilmer så filmerna i "Fredagen Den 13:e"-serien ligger mig varmt om hjärtat. Därför kan ni tänka er att jag ser fram emot det kommande TV-spelet där man kan välja att spela som Jason Voorhees och jaga lägerledare, eller ta rollen som lägerledare för att försöka övermanna mördaren.
"Friday The 13th: The Game" kommer att släppas till Xbox One, Playstation 4 och Steam. Vill du stötta spelet så kan du göra det på Kickstarter.
"For the first time since 1989, you have the opportunity to finally be Jason Voorhees! Stalk camp counselors across Crystal Lake as Jason Voorhees, or assume the role of a helpless camper and attempt to survive the night. This is the horror game you've been waiting for, brought to you by Gun Media, IllFonic, Tom Savini, Sean Cunningham, Kane Hodder and Harry Manfredini!"
