Mormor Sylvia Hellström 1934-2022

Det här är det svåraste inlägg jag någonsin skrivit. Så kom den, dagen jag har varit livrädd för hela livet. I går kväll gick min älskade mormor Sylvia Hellström (född Engström) bort, åttioåtta år gammal. Jag är helt förstörd och kan knappt fungera normalt, men jag kände att jag vill skriva några radera i hennes minne.

Mormor har alltid funnits där för mig. Hon var en av mina bästa vänner. Jag växte upp med en frånvarande pappa och blev svårt mobbad i skolan, så jag spenderade nästan alla helger hos mormor och morfar Puh. Det var som en fristad. Jag har så många fina minnen av dem båda och till skillnad från många andra så slutade jag inte umgås med mina äldre bara för att jag själv blev vuxen. Tvärtom.

Jag är så otroligt tacksam över att ha fått bo tillsammans med mormor sedan 2011 då hon flyttade in med mig och mamma, samt att hon inte hamnade på ett ålderdomshem. Mormor sa så ofta till oss att hon kände sig så trygg här, vilket är värt allt.

Redan som liten fick jag svår dödsångest och oroade mig för den dagen mormor skulle lämna mig. Jag vet att vi alla ska dö en dag, men hur naivt det än låter så tycker jag att det är så hemskt att det ska behöva vara så. Jag kan inte riktigt hantera det.

Jag vet inte alls hur jag ska kunna gå vidare utan mormor. Jag är helt förstörd. Men nu slipper hon i alla fall må dåligt. Vila i frid, lilla mormor. Jag kommer aldrig glömma dig.

Min favoritbild av mormor som jag tog 2008 i Stadsparken i Sandviken.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Maskrosbarn

I natt drömde jag återigen om pappa som var full och odräglig. Tänk att ens barndom kan hemsöka en, trots att så många år har gått. Men vissa saker ligger kvar där, även när man har lyckats gå vidare och blivit starkare som person.

Flera terapeuter har sagt att vissa föds mer känsliga än andra, men att trauman kan göra det värre. De har sagt att mina problem med panikångest till stor del beror på den mobbning jag utsattes för under skoltiden, samt min pappas missbruk. Men även om jag så klart önskar att jag hade sluppit allt detta så försöker jag i stället fokusera på det positiva. Det har gjort gjort mig starkare på många vis. Men det ursäktar förstås inte hur folk har behandlat mig.

Jag vet att vissa släktingar inte gillar att jag skriver om min barndom och om släktingar som har gjort hemska saker mot mig och mina närmaste. Det skiter jag högaktningsfullt i. Jag har rätt till min historia och håller man inte med så är det helt okej, men ingen har rätten att trakassera mig för att jag delar min sanning. Speciellt inte personer som helt saknar insyn i min barndom.

Om man inte gillar det jag skriver kan man väldigt enkelt avfölja mig på Facebook och Twitter så slipper man se det. Enkelt va?

Men tack till alla hundratals personer som hör av sig med stöttning, och alla maskrosbarn som tackar för att jag skriver om saker de också blivit utsatta för. Det är för er jag fortsätter att skriva om det. Och för min egen skull förstås.

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Det har hänt mycket

Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett lite mer personligt inlägg i bloggen. Det har hänt rätt mycket i mitt liv, så mycket att jag inte orkar skriva ned allt. Men jag har bland annat börjat ett nytt jobb där jag trivs väldigt bra. Men jag saknar förstås mina härliga kollegor från tidningen, men vi håller kontakten och försöker träffas så ofta som möjligt. Så här såg det ut när vi besökte Konsthallen i Sandviken en tid tillbaka:



Nu i lördags fick jag besök av mina härliga vänner Henri och Solan från Stockholm. De spenderade kvällen tillsammans med mig och syrran i Gävle. Efter en kortare rundtur hamnade vi på en italiensk restaurang där vi åt och drack. Vi skrattade så mycket att vi nog skrämde bort de andra gästerna. Sedan gick vi vidare till en pub vid tågstationen där Henri gjorde en briljant imitation av Lill-Babs. Vi var alla överens om att han borde göra henne i en egen dragshow på YouTube.

Här kan ni se de tre divorna Diana, Henri och Solan framför Rådhuset och konstverket som av folk ofta kallas "Fnasket i plasket":



Och nu börjar det äntligen gå mot ljusare tider, vilket är så skönt. Solen har börjat titta fram allt oftare och snön är förhoppningsvis på väg bort. Jag är så trött på kyla och mörker. Gissar att ni också är det. Här är en bild av Gävle som jag tog för någon vecka sedan på väg till jobbet:



Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Äventyr i Hälsingland

Jag och mina kära vänner Anne och Christina har alltid så roligt ihop och den 4 november gav vi oss ut på en roadtrip till Hälsingland. Det började dramatiskt med ett stort lastbilsdäck mitt i vägen, men Christina räddade oss i sista sekunden. Så mycket action. Men vilken brilliant förare hon är.

Målet med resan var att besöka vår kära kollega Fredrik som bor utanför Söderhamn där han driver "Världens minsta fiskargubbemuseum" tillsammans med frun AnnaMaria. Det var riktigt trevligt och intressant. Här kan ni se hur Anne och Christina tar sig an de intressant målningarna:



Vi fick även fika och en rundtur i intendenternas fina hus där vi träffade hans underbara katter, två devon rex. Vilka sötnosar. Christina fick genast en kompis som hon diskret försökta smuggla ned i handväskan:



Vi kunde ju inte åka hem utan att först ha lekt turister i Söderhamn, så vi tog en promenad på deras mysiga shoppinggata i jakt på mat. Det var inte mycket öppet på en söndag dock så vi fick nöja oss med Waynes Coffee. Måste dock säga att Söderhamn är en väldigt vacker stad. Såg även en hel del söta killar, så staden får helt klart tummen upp av mig ha ha!

Vi avslutar med ett foto av Söderhamns rådhus:



Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

Hellströms i Furuviksparken

Jag, mamma och min syster Diana spenderade lördagen i Furuviksparken, en stor park med zoo i närheten av Gävle. Vi brukade alltid åka dit som barn så det var mycket nostalgikänslor att återvända. Vi kände oss nästan som barn på nytt. Här nedanför kan ni se några bilder från dagen.

Mamma och Diana. Ringsvanslemurer i bakgrunden. Gillar den gamla byggnaden i bakgrunden, kallad "Kyrkan", byggd 1901. Minns den tydligt från barndomen:



Vi hade turen att komma djuren väldigt nära. Riktiga glädjespridare:



Dianas och hennes nya vän, ringsvanslemuren:



Familjen Hellström älskar att fika:



Den perfekta avslutningen på en fin dag. Mamma vann en annanas åt Diana, precis den hon hade hoppats på:

Tillbaka till jobbet, bitch

Att återvända till vardagen efter semestern framkallar nog ångest hos många. Det är många blandade känslor. Men det blir så mycket lättare om man har bra arbetskollegor, vilket jag har. Skratt är den bästa medicinen och min första arbetsdag var full av det. Dessutom har jag haft en bra sommar – trots den stundtals jobbiga värmeböljan – med fokus på saker som gjort mig glad.

En grej som gjorde mig väldigt glad var Britney Spears konsert "Piece Of Me" på Göransson Arena här i Sandviken. Jag gick tillsammans med min syster och det var en grymt bra show, som alltid. Vi träffade dessutom en massa trevliga personer i arenan, både nya och gamla bekantskaper.

Som vanligt har vissa varit överdrivet negativa om konserten. Britney kan tydligen inte göra något rätt i somligas ögon. Några är förvånade över att Britney vanligtvis kör playback på sina shower. Men detta är ingen nyhet och beror troligtvis på den ansträngande dansen. Har de som klagar bott under en sten de senaste tjugo åren? Nåja, smaken är ju delad. Jag och syrran var dock väldigt nöjda. Det var en magisk kväll.

Jag vill avsluta med en video där Britney faktiskt sjunger live för en gångs skull:

Min namnsdag

I dag är det min namnsdag, vilket inte är en så stor grej nu för tiden. Men när jag var liten brukade jag, mamma och syster Diana åka till mormor och morfars sommarstuga och ha gemensamt firande med paket och tårta. Anledningen var att flera av oss hade namnsdag samma månad, så vi slog ihop det.

Nu för tiden är det inget jag firar, men min söta mormor Sylvia kom hem från affären i dag med en fin bukett blommor och tårta och gratulerade mig på namnsdagen. Visst är hon underbar?

Hallå i värmen

Jag vet att det var länge sedan jag skrev något personligt i bloggen, så nu är det återigen dags. Jag har haft en rätt bra sommar hittills, även om värmen har varit jobbig. Jag älskar förstås när det är ljust och fint ute, men tråkigt nog mår jag ofta dåligt när det blir "för varmt". Hjärnan liksom lägger av.

Jag har full förståelse för folk som njuter av värmeböljan, men för mig personligen blir det jobbigt. Men nu börjar det äntligen bli lite svalare. Jag kom precis hem från en långpromenad och halvvägs hem började det spöregna. Det var så skönt att bli svalkad av naturens egen dusch.

Vad har annars hänt? Jag har mest vilat och njutit av semestern, träffat lite vänner samt knarkat bra film, serier och musik. Nästa helg kommer självaste Britney Spears till Sandviken med sin Las Vegas-show, vilket jag och syrran självklart ska gå på. Jag har ju varit ett fan sedan 1998 så det ska bli kul.

Ha en fortsatt fin sommar!

Ibland blir jag ledsen

Ibland blir jag ledsen över hur vissa uttrycker sig i sociala medier när de är upprörda. Självklart får man bli arg på någon som har betett sig illa, oavsett vem personen i fråga är. Men kritisera personens handlingar i stället för att blanda in härkomst, utseende, läggning, kön och så vidare. Det är irrelevant.

Människor beter sig illa av en mängd olika orsaker, men INTE för att de är "fetton", "bögjävlar" eller "invandrare". Jag önskar att fler kunde tänka på det innan de slänger ur sig saker som sårar människor och spär på fördomar.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, rasism, fördomar, mobbning, hat, samhälle, känslor.

Fina Sanna Wikström är död

Efter en väldigt jobbig vecka börjar ångesten och sorgen långsamt lätta. Min kära vän och före detta arbetskollega Sanna Wikströms död tog mig så hårt att jag knappt orkade lämna lägenheten på flera dagar. Det kanske låter fånigt att säga – jag vet ju inte hur Sanna kände för mig – men jag såg henne som en av mina närmaste vänner.

När jag först började min praktik på Gefle Dagblad kände jag mig otroligt nervös och rädd för att göra "fel". Men Sanna och jag klickade redan första dagen vi träffades och hon gjorde min praktik till en positiv upplevelse med många skratt och intressanta diskussioner. Hon var även ett stort stöd för mig när min vän Charlotta Cederlöf avled.

Sanna var inte bara min handledare som hjälpte mig utveckla mitt skrivande, hon var min vän. En slags storasyster som piggade upp mig bara genom att le sitt strålande leende. När hon lämnade tidningen fortsatte vi att hålla kontakten och hon hjälpte mig genom en riktigt svår depression, både genom mysiga fikaträffar och genom mejl. Hon utstrålade alltid värme och lycka, även när hon var ledsen.

Jag hoppas att Sanna har det bra nu, var hon än är. Och jag önskar att hon visste, in i det sista, att jag alltid stod på hennes sida. Det var vi många som gjorde. Jag avslutar inlägget med en bild av Sanna från vår allra sista fika tillsammans.

Läs gärna de fina minnesorden av Lilian Sjölund, Bodil Juggas och Margareta Attius Sohlman.



Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Wikström, känslor, Gefle Dagblad, vänskap, döden, Gävle, sorg, Lilian Sjölund, dagbok, vardag, död, GD.

"Värsta sommaren någonsin"

Jag vet att många tycker att det har varit en riktig skitsommar på grund av vädret och jag respekterar deras åsikt. Men personligen tycker jag att den har varit rätt okej faktiskt. Visst, det har varit lite regn och blåst ett par gånger, men överlag har det varit ljust och lagom varmt, vilket är huvudsaken för mig.

Men samtidigt är ju inte jag så kräsen. Missförstå mig inte. Jag älskar sommaren. När det är ljust och soligt ute så blir jag mycket gladare. Men jag tycker inte om att vara direkt i solen eller när det är för kvavt. Jag ogillar att sola och vill alltid sitta i skuggan, till flera av mina vänners förtret (Nej, inte du Immanuel, vi är ju lika där).

Det blir lite roligt när jag har picknick med vänner och vi måste hitta en plats för filten som har både sol och lite skugga. Där sitter jag i mitt skuggiga hörn, likt Ferdinand som luktar på sina blommor.

Nåja, ha en fortsatt fin sensommar!

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, väder, vardag, dagbok, sol, gnäll, klagomål.

Livet är en berg- och dalbana

Livet går i vågor för alla människor, likt en berg- och dalbanana. Men för vissa av oss kan dalarna bli extra djupa och då är det lätt för omvärlden att tro att man är "svår" och "asocial". Jag är en av dessa lite mer sköra personer och har den senaste tiden mått sämre än vanligt.

Men denna artikel av Ellen Scott inspirerade mig till detta blogginlägg. För om man bara sätter ord på hur man känner, i stället för att hålla allt inom sig så blir man ibland överraskad av hur omvärlden reagerar. För vi är nästan alla skyldiga till att gömma sig bakom en mask.

Som sagt, livet är en berg- och dalbana. Men som tur är kommer det snart en ny topp. Sådant är livet, tack och lov. Kämpa på!

Läs även "Jag är ingen en robot".



Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla, känslor, hälsa, stress, ångest, depression, panikångest, psykisk ohälsa.

Nytt år, ny musik

Så har vi äntligen tagit farväl av 2016. Ska jag vara helt ärlig så är jag glad att året är över. Det har varit rätt tragiskt, kantat av hat, våld och oro världen över. Min förhoppning och önskan är att 2017 blir ett bättre år, i kärlekens tecken. Naivt kanske, men jag är inte redo att ge upp hoppet om mänskligheten riktigt ännu.

Det nya året började bra i alla fall. Jag och Larry har spenderat hela dagen i studion i Gävle och spelat in tre nya låtar till vår nästa EP "Conquer The Universe". De nya låtarna heter "When Did Your Heart Grow Cold?", "I'll Be Your Satellite" och "If You Were A War". De är förstås synthpoplåtar inspirerade av det ljuva 80-talet.

Det är så himla kul att jobba med Larry. Han får mig att känna mig trygg och tar fram det bästa i mig. Jag älskar varje gång han säger: "Låten blev mycket bättre när din sång kom på!" Det värmer.

Gott nytt år och ha ett fortsatt fint 2017!



Läs även andra bloggares åsikter om Eurotix, nöje, musik, vardag, synthpop, studio, Larry Forsberg, pop, nyår, dagbok, Gävle, känslor, tankar.

Julen 2016

Kära vänner, jag ville bara passa på att önska er alla en god jul och ett gott nytt år! Jag hoppas att ni har haft en fin helg hittills. Jag spenderade som vanligt julen tillsammans med familjen och det blev förstås mycket god mat, godis och filmtittande.

I år var även syrran och hennes pojkvän med:



Och vad vore julen utan ett foto på världens bästa mormor?



Och så här såg vår julgran ut i år:

Välkommen, december månad

Så har vi äntligen lämnat den tunga, grå månaden november bakom oss och välkomnat december. Solen har skinit de senaste dagarna, vilket är en bra början. Dessutom är jag färdig med alla julklappar, så nu kan jag förhoppningsvis bara njuta av resten av tiden fram till jul.

I torsdags besökte jag syrran på Treklöverns julmarknad i Gävle där hon sålde sina smycken. Ni kan beställa hennes alster via Diana Design på Facebook. Så här fin var hon på marknaden:



Förra söndagen, den 27 november, var det dags för Sandvikens årliga julmarknad. Tyvärr verkar den bli allt mindre för varje år som går. Men vi hade trevligt tillsammans. Iris Blomsterhandel hade som vanligt den snyggaste julskyltningen:



Efter marknaden fick vi besök av Louise som kom på adventsfika. Hon hade till och med en fin adventspresent med sig, en ljusstake. Vi måste förstås avsluta med en bild på världens finaste mormor som försöker smälta in i den juliga bakgrunden:



Läs även andra bloggares åsikter om Sandviken, jul, vardag, dagbok, vinter, december, familj, julskyltning, Gävle, julen, design, smycken, konst, kultur, mormor.

Videoblogg: Snökaos i Sandviken

Jag kom precis på att jag har glöm att lägga upp min senaste vlogg i den svenska bloggen, så här kommer den. Videon är publicerad den 7 november i år och är på engelska, men jag hoppas att ni hänger med ändå. En ny vlogg med jultema kommer upp i dagarna.



Läs även andra bloggares åsikter om Sandviken, vlogg, vinter, vardag, dagbok, Gästrikland, video, Gävleborgs län, videoblogg, vlog, snö.

Höstblues och min sång

Ja, så var det nu höst på allvar. Alltså, jag brukar älska hösten, speciellt alla färger på träden, men i år har det känts lite jobbigare. Jag vet inte om det är för att det de senaste dagarna har varit rätt grått och vått ute, vilket gör mig något nedstämd. Eller så är det min förkylning som spökar. Jag hoppas dock att jag har lyckats kurera mig tillräckligt för att jobba i veckan.

Dennis: "Ja, det beror lite på vilket minne jag behöver till mobilen."
Mormor: "Oj, tänk om jag hade en mobil med minne, jag som är så glömsk."

Jag vill avsluta med en video till en låt som betyder väldigt mycket för mig. Det är mitt och Larry Forsbergs synthpopband Eurotix med "The Best Of Times". Jag sjunger och har skrivit texten som är väldigt personlig. Videon har jag gjort med hjälp av "The Sims 4":



Läs även andra bloggares åsikter om Eurotix, känslor, musik, höst, vardag, The Sims, dagbok, mormor, Larry Forsberg, familj, musikvideo, The Sims 4.

Höstkatt och paketöppning

Jag hoppas att ni har haft en bra helg. Min var riktigt mysig. Först så var jag hem till Louise och matade hennes söta katt Zeus. Jag bara måste dela denna bild där han står framför hennes sovrumsfönster. Visst ser det fint ut med de höstfärgade löven som täcker fönstret?



I lördags kom Immanuel på besök och vi spelade ett av mina favoritspel: "L.A. Noire". Jag tröttnar aldrig på det historiska mysteriespelet. Vi hade inte hunnit ses på länge så både hade hunnit fylla år sedan sist, så vi passade på att fika och byta paket med varandra. Jag fick bland annat en jättesöt, rosa uggla som Immanuel hade köpt i London:



Nu ska jag fortsätta skriva lite på en av mina berättelser. Om ni vill se ännu fler uppdateringar från mig, följ mig gärna på Twitter och Facebook. Jag har definitivt blivit beroende av sociala medier. Ha en fin vecka!

Läs även andra bloggares åsikter om L.A. Noire, vardag, dagbok, höst, vänskap.

Besökt Gävles brandstation

I veckan fick jag assistera en kollega med ett reportage om Gästrike räddningstjänst, så vi besökte den gamla brandstationen i Gävle. Det var ett väldigt intressant besök och vi fick en guidad rundtur i byggnadens alla vrår. Det var perfekt för en historienörd som jag. Den fascinerade byggnaden ritades av Ferdinand Boberg och stod färdig 1891. Vi fick till och med klättra upp i ett av tornen:



Utsikten från tornet var fantastisk:



Här är några av de brandmän vi träffade på Gästrike räddningstjänst:



Läs även andra bloggares åsikter om Gävle, vardag, arkitektur, historia, Gästrikland, brandkår, Ferdinand Boberg, byggnader, dagbok, räddningstjänsten, brandstation.

Vårsol och studiojobb

Åh, så skönt att våren äntligen verkar vara här för att stanna! Det känns typiskt svenskt att prata väder, men jag har alltid varit väderkänslig och mår mycket bättre när det är ljust och fint ute, även när jag själv är inomhus. Det ska bli skönt att packa undan vinterjackan för den här gången.

I går var jag tillbaka i studion med Larry Forsberg och spelade in en låt till vårt synthpopprojekt Eurotix. Det var en ny version av en gammal demo som vi hade spelat in flera år tidigare. Det var en kick för självförtroendet att återbesöka låten och inse hur mycket jag har utvecklats sångmässigt sedan dess. Det var en härlig känsla.

Nej, nu ska jag ta det lugnt och se några avsnitt av "Judge Judy" på TV. Av någon anledning blir jag så avslappnad av det programmet. Det är så underhållande.

Läs även andra bloggares åsikter om Eurotix, vardag, dagbok, vår, Judys Domstol, musik, studio, Judge Judy.