När jag först började min praktik på Gefle Dagblad kände jag mig otroligt nervös och rädd för att göra "fel". Men Sanna och jag klickade redan första dagen vi träffades och hon gjorde min praktik till en positiv upplevelse med många skratt och intressanta diskussioner. Hon var även ett stort stöd för mig när min vän Charlotta Cederlöf avled.
Sanna var inte bara min handledare som hjälpte mig utveckla mitt skrivande, hon var min vän. En slags storasyster som piggade upp mig bara genom att le sitt strålande leende. När hon lämnade tidningen fortsatte vi att hålla kontakten och hon hjälpte mig genom en riktigt svår depression, både genom mysiga fikaträffar och genom mejl. Hon utstrålade alltid värme och lycka, även när hon var ledsen.
Jag hoppas att Sanna har det bra nu, var hon än är. Och jag önskar att hon visste, in i det sista, att jag alltid stod på hennes sida. Det var vi många som gjorde. Jag avslutar inlägget med en bild av Sanna från vår allra sista fika tillsammans.
Läs gärna de fina minnesorden av Lilian Sjölund, Bodil Juggas och Margareta Attius Sohlman.
Läs även andra bloggares åsikter om Sanna Wikström, känslor, Gefle Dagblad, vänskap, döden, Gävle, sorg, Lilian Sjölund, dagbok, vardag, död, GD.
