I natt drömde jag återigen om pappa som var full och odräglig. Tänk att ens barndom kan hemsöka en, trots att så många år har gått. Men vissa saker ligger kvar där, även när man har lyckats gå vidare och blivit starkare som person.
Flera terapeuter har sagt att vissa föds mer känsliga än andra, men att trauman kan göra det värre. De har sagt att mina problem med panikångest till stor del beror på den mobbning jag utsattes för under skoltiden, samt min pappas missbruk. Men även om jag så klart önskar att jag hade sluppit allt detta så försöker jag i stället fokusera på det positiva. Det har gjort gjort mig starkare på många vis. Men det ursäktar förstås inte hur folk har behandlat mig.
Jag vet att vissa släktingar inte gillar att jag skriver om min barndom och om släktingar som har gjort hemska saker mot mig och mina närmaste. Det skiter jag högaktningsfullt i. Jag har rätt till min historia och håller man inte med så är det helt okej, men ingen har rätten att trakassera mig för att jag delar min sanning. Speciellt inte personer som helt saknar insyn i min barndom.
Om man inte gillar det jag skriver kan man väldigt enkelt avfölja mig på Facebook och Twitter så slipper man se det. Enkelt va?
Men tack till alla hundratals personer som hör av sig med stöttning, och alla maskrosbarn som tackar för att jag skriver om saker de också blivit utsatta för. Det är för er jag fortsätter att skriva om det. Och för min egen skull förstås.
Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.
