När jag var tretton år gammal så var jag med om en väldigt traumatisk upplevelse. Det som hände satte djupa spår i mig och bidrog starkt till min självdestruktivitet under tonåren. Först nu har jag börjat bearbeta det som hände genom skrivandet av min bok.
De senaste dagarna har jag pratat med ett fåtal nära vänner och berättat om upplevelsen, något jag tidigare inte riktigt vågat göra fullt ut. Det har varit väldigt nyttigt och jag är otroligt tacksam över det fina stödet de har visat!
Under många år tog jag själv på mig skulden för det som hände och straffade mig själv. Men i dag vet jag att jag inte gjorde något fel, jag var ju bara ett mycket förvirrat barn.
En sak är i alla fall säker, jag är trött på att hålla tyst. Om min historia kan hjälpa andra i samma situation, samtidigt som det hjälper mig att lägga händelsen bakom mig, så är det värt det.
Jag är redo att prata om det, eller i alla fall skriva om det.
