Som fjortonåring kom jag ut som homosexuell för min familj. Som sextonåring "outade" jag mig själv i lokaltidningarna i samband med en insändare om mobbning. Min komma ut-process var ingen dans på rosor, men den var ingenting i jämförelse med många andras helveten. Det finns fortfarande mycket hat och fördomar, även i Sverige.
För några år sedan – då jag var anställd vid en förening i Sandviken – utsattes jag för diskriminering av min arbetsledare. Jag anmälde det inträffade till diskrimineringsombudsmannen som gav mig rätt i ärendet. Det var en jobbig process eftersom stödet från föreningen var obefintligt. Trots det har jag aldrig ångrat min anmälan. Den gav mig upprättelse.
Men för många HBTQ-personer ute i världen finns inte ens möjligheten att göra en anmälan, de saknar helt rättigheter. Det är en av många anledningar till att fortsätta diskutera dessa frågor och då fyller Pride en viktig funktion.
Homofobi finns överallt, även i HBTQ-kretsar. Till exempel så har jag ofta hört homosexuella män uttrycka förakt mot feminina killar som de anser ger homosexuella "dåligt rykte". Jag må uppfylla vissa kriterier för stereotypen av en bög, men vem har bestämt att det är något negativt? Jag är ju bara mig själv.
För några år sedan läste jag följande i en ung, homosexuell killes blogg: "Pride skapar fördomar. Det enda folk minns från festivalen är überfjollor, butchflator och dragqueens i rosa peruker."
Jag kan inte heller identifiera mig med precis allt jag ser i paraden, men det betyder inte att det jag ser är fel. Det finns plats för oss alla. Men det är viktigt att festivalen utvecklas, att man visar bredd i stället för att fortsätta i gamla hjulspår. Ett steg vore att lägga ännu större fokus på föreläsningar och seminarier i stället för på paraden och festområdet. Jag tycker även att media har ett stort ansvar att lyfta fram så viljt skilda berättelser som möjligt, så att alla känner sig representerade.
I en perfekt värld skulle inte Pride behövas, för då vore det inte stor grej att vara HBTQ. Men vi är tyvärr inte där än. Som sagt, mycket har blivit bättre, men långt ifrån allt. Och jag tänker inte nöja mig med att "bara" bli tolererad, att finnas till på nåder. Jag tänker inte ge mig förrän jag har samma rättigheter och bemöts på samma sätt som heterosexuella.
Denna krönika publicerades för första gången i Sommarmagasinet 2015, ett samarbete mellan Gefle Dagblad och Arbetarbladet.
Foto: RELewisJr
