Då var det dags igen. Nyheten om Disneys beslut att klippa bort vissa scener ur Kalle Ankas julprogram har upprört många, och sociala medier svämmar över av arga och hatiska kommentarer. Det är skrämmande att vissa är så oupplysta.
Jag gillar programmet och har följt det så länge jag kan minnas, men jag anser att det är helt RÄTT att man äntligen gör sig av med förlegade nidbilder av mörkhyade och judar. Och det är inget jag har kommit på nu. Redan som barn gjorde stereotyperna mig illa till mods och jag är långt ifrån ensam.
Vissa påstår att den mörkhyade dockan i programmet inte är rasistisk, utan att det istället vore mer rasistiskt att klippa bort henne. Det är sorgligt att vi i Sverige inte är mer upplysta än så. Problemet med klippet är ju inte att dockan är mörkhyad utan att hon är gjord som en gammal, rasistisk nidbild av mörkhyade som under väldigt många år har använts för att kränka.
Folk borde läsa på om nidbilder som "blackface" och "picaninny" innan de klagar på att de klipps bort. De var ju en del av propagandan mot mörkhyades rättigheter i USA, där folk förföljdes och dödades på grund av sin hudfärg. Hur kan man vilja bevara något sådant? Det är så lätt att gnälla när man själv inte tillhör den utsatta gruppen.
Man har genom åren gjort mängder av klipp i programmet utan någon större protest. Men så fort det handlar om nidbilder på mörkhyade och judar så börjar folk skrika att det är ett "hot mot våra svenska traditioner" och skyller på "överkänsliga invandrare och PK-maffian". Det säger en hel del om den främlingsfientlighet som växer sig stark i Sverige.
Jag brukar sällan förespråka censur. Jag gillar ju klassisk film och där finns det ofta förlegade stereotyper. Jag kan ha överseende med det eftersom filmerna är en produkt av sin tid, och man kan ta lärdom av det. Men nu talar vi om ett barnprogram och då tycker jag faktiskt att man måste visa lite hänsyn. Och vill man som vuxen ta del av de ocensurerade klippen så går det utmärkt att göra det också.
Det är som i fallet med "Tintin"-böckerna. Jag tycker inte att man ska censurera själva böckerna. Men jag tycker inte heller att de ska stå på barnavdelningen eller att barn ska läsa dem utan att först ha fått information om nidbilderna. Visst, barn är inte dumma, men jag tvivlar på att de alltid, på egen hand, kan skilja på vad som är rasistiskt eller inte.
Det handlar alltså inte om historieförfalskning som vissa hävdar. Självklart ska vi lära oss av historien, men vill man att folk ska ta lärdom så tror jag att man tjänar på att informera om nidbilderna i samband med att barn tar del av dem. De flesta barn kanske inte ens reagerar negativt på karikatyrerna, men indirekt så matas de med att dessa bilder är korrekta.
Vi kan ta ett exempel. Lek med tanken att dessa verk var gjorda på åttiotalet och hade med en nidbild av en bög, t.ex. en överdrivet fjollig kille med fjäderboa och AIDS-bölder (eftersom många på den tiden trodde att det var en "bögsjukdom"). Om man valde att behålla en sådan nidbild i ett barnprogram som visas varje år på svensk TV så skulle jag som bög också känna mig kränkt. Långsökt kanske, men ni förstår min poäng.
Visst, alla har kanske inte samma kunskap om olika nidbilder, men när man väl blir informerad om dem vore det ju smartare att ta till sig av det istället för att gå till attack och försvara sin rätt att bevara dem. Det är lika illa som folk som envisas med att fortsätta säga "neger", trots all information om att ordet historiskt sett har använts för att kränka mörkhyade.
Det blir extra fel när många av de som försvarar nidbilderna själva inte tillhör de grupper som karikeras. Borde inte dessa grupper ha tolkningsföreträde om vad som är rasistiskt eller inte? "Men jag har mörkhyade vänner som inte tar illa upp av nidbilderna", säger vissa. Det är väl bra för dem att de inte tar illa upp, men det betyder ju inte att alla känner likadant eller att det är rätt att tysta de som faktiskt känner sig kränkta.
När man som jag öppet tar avstånd från rasism så blir man ofta kallad "överkänslig" och "politiskt korrekt". Jag kan förstå att jag är obekväm för personer som är rädda för att se sitt eget beteende och som är rädda för förändring, men för mig har det alltid varit en självklarhet att stå upp för mänskliga rättigheter.
"Det är väl inte så farligt?", säger vissa. "Det finns värre och viktigare saker att reta sig på", säger andra. Visst, det finns mycket hemskt i världen att engagera sig i, men det ena utesluter inte det andra. Att bagatellisera rasism och påstå att det inte är så viktigt att diskutera är naivt. Sverige är inte alltid så fördomsfritt som vi vill tro.
Jag tänker inte sluta kämpa för rättvisa bara för att vissa tycker att det är "tjatigt" och "oviktigt". Om mitt motstånd mot rasism, sexism och homofobi gör mig till PK så tar jag den stämpeln som en komplimang. Jag är en stolt PK-bög!
Snälla, ta dig tid att läsa igenom följande inlägg av Oivvio Polite, Nyamko Sabuni, Fatou Bakotou Touray, Daniel Swedin, Johannes Anyuru, Anna-Carin Carnebro och Anna Norling för mer viktig läsning om rasism.
