En av mina absolut bästa vänner Stalker-Anna fyllde nyligen trettio år. Jag och Anna lärde känna varandra 2003 på HBTQ-sajten Qruiser. Jag var som vanligt ouppmärksam och lade inte märke till att Anna, som inte hade någon bild på sin sida, var tjej. Så jag började med att fråga om hon var öppen med sin läggning. Hon svarade ja, något tveksamt.
När alla missförstånd var utredda började vi bli allt bättre vänner. Jag minns att något av det första Anna sa till mig var: "Jag har läst alla dina dagböcker på Lunarstorm, så jag vet allt om dig." Därför fick hon smeknamnet Stalker-Anna.
Anna är en varm, ödmjuk och otroligt rolig person. Hon har en väldigt glad röst med ett nästan kvittrande tonläget. Det får mig nästan alltid på bra humör. Om jag känner mig nedstämd så talar hon alltid lugnt och myndigt till mig, tills jag mår bättre.
Anna älskar att pyssla, så då och då skickar hon söta vykort, utan någon speciell anledning. Det är sådant som gör ens vardag lite ljusare. Jag sov nyligen över hos Anna i samband med hennes trettioårsfest. Hon vet att jag tycker det är jobbigt att resa så hon gjorde hon allt för att jag skulle känna mig hemma. Jag fick sova i hennes sovrum medan hon sov på soffan i vardagsrummet. Sedan hade hon lagt fram böcker som hon tyckte skulle passa mig. Hon hade till och med lagt in ett ask halstabletter med Marilyn Monroe på.
Som avslutning vill jag säga grattis i efterskott till dig, Anna. Jag tycker synd om alla som inte har dig som vän. Samtidigt är det bra, för då får jag ju ha dig för mig själv. Då och då blir livet grått och trist. Det är då personer som du är den perfekta medicinen. Ett liv utan dig är som "Dallas" utan Sue Ellen.
