Jag har väldigt svårt för musikfascister. Ni vet, personer som ständigt klagar på andras musiksmak och som anser att deras åsikt är den enda rätta.
Om jag hade fått en krona varje gång min musiksmak har hånats eller ifrågasatts så skulle jag vara miljonär.
Redan i skolan fick jag höra att det var en dödssynd för killar att lyssna på ABBA, samtidigt som fjolla och liknande skällsord haglade över mig. Man tycker att vuxna människor borde vara bättre på att respektera olikheter, men så är tyvärr inte alltid fallet.
Jag lyssnar främst på elektronisk musik som synthpop, dance och disco, och får ofta höra att det inte är riktig musik. Det har man givetvis rätt att tycka. Men för vissa räcker det inte med att själv ha den åsikten, de känner även ett starkt behov av att försöka omvända mig. Jag vet vad jag gillar och har inget intresse av att börja lyssna på till exempel rock eller indiepop, bara för att andra tycker att det är bättre.
Det finns inget som gör mig så glad som att lyssna på en riktigt synthig discolåt från åttiotalet. Så länge jag gillar soundet kan jag ha överseende med att sånginsatsen inte är den bästa, men kan samtidigt uppskatta stora röster som Agnetha Fältskog, Mariah Carey och Whitney Houston. Jag går alltid på känslan när det gäller underhållning och ingen har rätten att ta den känslan ifrån mig.
Många är rädda för att tycka fel. Jag skäms inte över att mina favoritserier är "Melrose Place" och "Dynastin", att jag läser Danielle Steel eller lyssnar på Samantha Fox och Lili & Susie. Jag tänker inte spela en roll för att verka "finare". För vem är det som ska bestämma åt andra vad som bra eller dåligt?
Personligen tycker jag bara att det är kul att folk gillar olika musik, så länge man respekterar varandra. Vi tar ett exempel: "Jag gillar country", sa en vän till mig. "Det gör inte jag", svarade jag. Och så var diskussionen över. Jag skulle aldrig få för mig att försöka omvända henne eller slänga ur mig respektlösa kommentarer som: "Hur fan kan du lyssna på den där skiten?"
Men tråkigt nog ser många
livet som en debatt som måste vinnas till varje pris. Det gäller inte bara musik, utan kan appliceras på det mesta i samhället. Jag kan förstå att man kritiserar andra gällande allvarliga saker som etik och mänskliga rättigheter. Men när det finns så mycket elände i världen, varför reta sig på något så individuellt som musiksmak?
Jag har inga som helst problem med att andra ogillar den musik jag själv gillar, så länge de inte talar om för mig vad jag ska tycka. Då har de gått över gränsen. För det är stor skillnad på att säga att man själv ogillar en artist eller musikgenre och på att klaga på andras musiksmak.
Att jag inte gillar samma musik som du betyder inte att jag har dålig smak och måste omvändas. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till underhållning, bara olika smak.
Följ mig på
Facebook,
Twitter,
Instagram och
YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på
DennisAlexis.com.
