Jag vill återigen tacka alla som har hört av sig med stöttande ord efter min text om mobbning. Vad har hänt sedan den publicerades? Jag har fått mängder av positiva reaktioner bland annat från föräldrar vars barn blir mobbade. En av Hedängskolans nuvarande rektorer har bjudit dit mig för visa hur de arbetar för att motverka mobbning. Jag tackade dock nej eftersom jag inte känner mig tillräckligt stark att återvända dit, men jag är glad att de frågade.
Jag fick även ett mejl från en nuvarande elev som påstod att viss personal är besviken på mig och min artikel. De anser sig ha gjort sitt bästa för att hjälpa mig mot mobbningen samt att bli godkänd i idrott. Det får stå för dem. De glömmer att det enligt Skolverket är skolans uppgift att hjälpa en elev att få godkänt med hjälp av stödundervisning om denne riskerar att bli underkänd, speciellt om detta beror på mobbning. Jag fick då inget erbjudande om stödundervisning som passade mig, så vem är det som ska vara besviken egentligen?
Som svar på min text sa Hedängskolan i Arbetarbladet att de hanterar mobbning bättre nu och att de har två vuxna kamratstödjare i korridoren. De sa dock att en av dem skulle avgå efter nyår. De hade bara en kamratstödjare på min tid också och han hade inte tid att vara vid elevernas skåp så ofta eftersom han även ansvarade för kafeterian. Jag klandrar absolut inte honom, men faktum kvarstår att stödet inte var tillräckligt. Enligt skolchef Barbro Berglind är det rektorerna själva som väljer vilka tjänster som ska dras in.
Vissa klagar över att jag går ut i media med min historia. Varför skulle jag inte göra det? När man under hela sin skoltid har försökt föra en dialog med skolan utan framgång så finns det inte mycket mer att göra. Att det fortfarande finns mobbade elever på skolan är ännu en anledning till att jag talar ut om det. De behöver någon som för deras talan eftersom de själva inte vågar.
På min tid var det inte bara elever på som mobbade. Även mobbning från lärare och föräldrar förekom. Hur ska barn och ungdomar kunna lära sig att behandla varandra med respekt när inte ens de vuxna klarar av det? Vi har skolplikt i Sverige och om man ska tvinga barn att gå i skolan så måste man också kunna garantera deras säkerhet. Både föräldrar, skola och kommun måste bli bättre på att samarbeta för att stoppa mobbning.
För någon vecka sedan kunde man läsa om Hedängskolans kamratstödjare som säger att de ska göra allt för att ingen ska bli mobbad på deras skola. Det är jättebra, men att man har hjälpt några betyder inte att problemet är löst. Det är lätt att luta sig tillbaka och tycka att arbetet mot mobbing fungerar bra om man inte själv är utsatt. Det är också lätt att kritisera folk som pratar om mobbning och påstå att de bara vill ha uppmärksamhet.
Jag planerar att börja föreläsa på skolor om homofobi och mobbning när jag känner mig starkare. Jag hoppas att Hedängskolan tar emot mig då. För om man håller tyst om mobbning så blir det aldrig bättre. En ursäkt från skolan eller från kommunen för att de misslyckades med att ge mig en trygg skoltid har jag fortfarande inte fått.
