Skoltiden är jobbig för dem flesta, men för mig var den ett rent helvete. Under mina tio år på Hedängskolan i Storvik blev jag mobbad nästan dagligen.Oftast berodde det på att jag var feminin, överviktig samt att jag lyssnade på ABBA. Värst var det på högstadiet. Folk skrek efter mig varje gång jag gick genom korridoren, jag blev knuffad av förbipasserande och vid ett tillfälle blev jag även mordhotad. Allt medan mina klasskompisar såg på utan att ingripa eller hämta en lärare.
Varje vardagsmorgon var en mardröm fylld av ångest och rädsla inför skoldagen. Min mamma fick ofta hämta mig gråtandes innan skoldagen ens var slut. Mobbningen ledde till att jag började skära mig själv och vid flera tillfällen planerade jag att ta livet av mig.
Det värsta var den dåvarande rektorns attityd. Han kunde slänga ur sig spydiga och nonchalanta kommentarer när jag kom till honom och berättade om mobbningen. När jag till exempel sa åt honom att han var tvungen att kontakta mobbarnas föräldrar så fick jag svaret: "Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra."
Detta trots att han hade försökt prata eleverna till rätta flera gånger utan framgång. Mest stöd fick jag av den dåvarande skolvärdinnan som ofta höll mig sällskap på rasterna när hon hade tid över. Det fanns även ett par lärare som gjorde vad de kunde för att hjälpa mig.
Värst av allt var idrottslektionerna. Jag berättade för idrottsläraren om mobbningen och fick ta långpromenader på egen hand i stället för att vara med på lektionerna, vilket var snällt. Den enda haken var att jag inte kunde få godkänt betyg eftersom jag enligt läraren inte uppfyllde de kriterier som gällde.
Det slutade med att jag fick nöja mig med "icke godkänt" i betyg trots att jag hade motionerat på ett sätt som inte fick mig att må dåligt. Hade det varit i dag så hade jag aldrig tolererat det, men på den tiden var jag inte tillräckligt stark för att överklaga beslutet.
Många år har gått sedan mobbningen och jag har utvecklats till en utåtriktad och målmedveten person. Men ärren från min tid på Hedängskolan finns kvar och än i dag lider jag av svår panikångest som följd av mobbningen.
Är situationen för eleverna på skolan bättre i dag? Det råder det delade åsikter om. Efter en intervju jag gjorde i Aftonbladet om skolan så har jag fått flera mejl från elever som går där nu. De flesta av dem är svårt mobbade och känner att skolan inte gör tillräckligt för att hjälpa dem. Ska det vara så?
Skolan måste göra allt i sin makt för att motverka mobbning, om så rektorn själv ska följa med de mobbade eleverna genom korridoren! Var fanns rektorn och lärarna när jag blev mobbad utanför klassrummen?
Vad får jag ut av att skriva detta? Jag vill ha någon slags upprättelse. En ursäkt från skolan eller kommunen skulle också uppskattas. Men viktigast av allt är att jag inte vill att någon annan ska behöva gå igenom samma sak som jag. Vissa kanske tycker att jag är gnällig men det får stå för dem.
Man kan inte förbättra samhället genom att hålla tyst. Jag kan förstå att det är svårt att hantera mobbning om den offret inte vågar tala om det. Men jag försökte flera gånger föra en dialog med rektorn och ändå blev det inte bättre. Det är ofattbart.
Det är omöjligt för Hedängskolans personal att vrida tillbaka tiden och läka mina sår, men de kan i alla fall se till att det inte händer igen. Det är dags för Hedängskolan att en gång för alla ta till sig av kritiken och förbättra sin attityd mot mobbning. Ska man verkligen behöva gå så långt som att stämma kommunen för att få en skola att ta en på allvar?
Läs fortsättningen i blogginlägget "Våga prata om mobbning".
