Jag vill tacka alla som skrev stöttande kommentarer efter mitt förra blogginlägg om mobbning. Det är härligt att så många engagerar sig. Jag hoppas att min gamla rektor på Hedängskolan läser inlägget och får sig en tankeställare. Jag hoppas också att min text kan få andra som har blivit mobbade att våga prata om det.
Tyvärr har jag även fått skit från personer som tycker att jag är "gnällig" som pratar öppet om att ha blivit mobbad. De tror att jag skyltar med det för att få medlidande. Hur kan man vara så okänslig? Jag skriver om min skoltid för att motverka att det händer igen och för att bearbeta min egen sorg över det som hände. Men dessa kommentarer är bevis på att även vuxna mobbas.
De påpekar ofta att de själva har blivit mobbade men att de minsann inte behöver skylta med det. Det är ju bra för dem, men alla är olika. Att håna någon som aktivt försöker motverka mobbning är bara korkat. Jag har fått många stöttade mejl från personer som känner igen sig i min berättelse, som själva har mått dåligt och som tycker att det är skönt att jag tar upp ämnet. Dessa personer gör det värt att föra kampen vidare.
