Jag har gjort allt jag kan för att rädda en vänskap, men det finns en gräns och den är nådd. Det är omöjligt att rädda en relation när personen i fråga är för envis och vägrar se sin egen del i det hela. Så nu ger jag upp.
Jag känner mig dock rätt lugn, lättat och glad över att äntligen få lägga det jobbiga bakom mig, en gång för alla. Vetskapen om att jag har gjort mitt bästa ger mig också ett lugn. Mer än så kan man inte begära av sig själv.
Att prata ut är bra, men att älta sönder saker leder sällan till något positivt. Då tjänar man på att i stället stryka ett streck över det som hänt, för att blicka framåt tillsammans. Men det går inte när personen i fråga bara fortsätter att älta. Båda parter måste ju bjuda till.
Vissa vill helt enkelt inte må bättre, utan väljer i stället ett liv där de bara kan ha relationer med jasägare. Nu ska jag gå vidare med mitt liv och fokusera på sådant som gör mig glad. Om personen i fråga skulle komma till insikt och vilja ändra sig så skulle jag mer än gärna stryka ett streck över det hela.
Men jag har gjort mitt, så om personen i fråga vill återuppta kontakten så hänger det på henne. Jag har tröttnat på att bara ge utan att få. Det är svårt att hjälpa någon som hatar sig själv och hela världen.
