I lördags drog den femte säsongen av TV-serien "Downton Abbey" igång, och även om tittarsiffrorna i hemlandet har sjunkit något, verkar vi svenskar inte kunna få nog av att följa livet på det förnäma lantgodset. Men vad är det egentligen som lockar?Mitt intresse för det tidiga nittonhundratalet började redan som barn, framför allt genom min fascination för fartyget Titanic. Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte kostymsåpornas urmoder, den brittiska sjuttiotalsserien "Herrskap och tjänstefolk". Och visst märks det att "Downton Abbey" har hämtat mycket inspiration där.
Britterna har alltid varit bra på att producera påkostade kostymdraman, men sedan premiären av "Downton Abbey" 2010 har intresset för genren fullkomligt exploderat. "Historiskt inkorrekt melodrama", säger vissa kritiker som menar att seriens karaktärer agerar för modernt för att stämma överens med dåtidens England. Det kan säkert ligga något i det, men det får mig inte att tycka mindre om serien. Tvärt om så är det blandningen av historia och såpa som gör serien så underhållande.
Säsongens första avsnitt bjöd på förstklassigt drama, något vi kommit att förvänta oss. Handlingen har nu tagit sig en bra bit in på tjugotalet, vilket bland annat märks på hur de kvinnliga karaktärerna börjar ta för sig allt mer. Avsnittet kulminerade då en brand utbröt i Lady Ediths rum. Under evakueringen blev den unga betjänten Jimmy påkommen i säng med en av hushållets rika gäster. Ni hör ju själva, livet på landsbygden är allt annat än tråkigt.
Men vad är det som gör att "Downton Abbey" är så omtyckt? När jag pratar med vänner och kollegor märker jag att alla har olika svar. Någon följer serien för att man fascineras av tidsepoken, någon för att skådespelarinsatserna är på topp, och någon för att kläderna är vackra. För mig personligen är det en blandning av allt det, samt att skaparna inte är rädda för att ta ut svängarna, oavsett om det är historiskt korrekt eller inte.
Och till skillnad från vissa av de konservativa karaktärerna så lyckas serien undvika att bli mossig, mycket tack vare det höga tempot. Handlingen kan ibland hoppa flera månader mellan avsnitten och karaktärer kommer och går, ibland snabbare än man skulle önska.
Jag har personligen inga drömmar om att bo på ett stort lantgods och vill för allt i världen inte gå tillbaka till det "herrskap och tjänstefolk"-samhälle som visas upp i serien. Ändå är det så fascinerande att se kontrasten mellan de rika och de fattiga, att följa deras vardag, som i ett oförutsägbart tittskåp. Och visst är det något befriande över att se Maggie Smiths karaktär Violet vräka ur sig den ena spydigheten efter den andra, utan någon som helst oro för vad andra ska tycka? Bara för att hon kan.
"Downton Abbeys" skapare Julian Fellowes har en förkärlek för genren. 2001 skrev han manuset till den Oscarsbelönade filmen "Gosford Park", en klassisk mordgåta i Agatha Christie-anda där självaste Maggie Smith medverkar. Nu ryktas det om en spinoff-serie till "Downton Abbey" där vi får veta hur det gick till när en ung Lord Grantham uppvaktade sin Cora. Det ser jag med spänning fram emot.
Flera serier i samma anda har dykt upp de senaste åren – till exempel "Mr Selfridge" och "The Paradise" – och fler lär det bli. För en sak är säker: Kostymsåpan är här för att stanna.
