Nätmobbning

I onsdags publicerade Dagens Nyheter en artikel om att sajter som Lunarstorm och Playahead förlorar besökare. Jag är inte förvånad. Nästan alla jag har pratat med är trötta på att Lunarstorm tar så mycket betalt för sina funktioner. Visserligen går det att använda sidan gratis men flera av Lunarstorms bästa funktioner kostar rätt så mycket i längden.

Säkerheten fungerar inte heller speciellt bra och det är väldigt lätt för mobbare att komma undan. Oftast får de bara en varning, även när det gäller mordhot och hets mot folkgrupp.

I dag såg jag ett inslag på SVT om tidningen Kamratposten som ska starta en egen sajt som riktar sig till barn mellan åtta och fjorton år gamla. Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten, hoppas att deras säkerhetssystem ska göra det svårt för avstängda personer att skaffa nya konton på sajten. Det är ett väldigt bra initiativ.

Men mobbning förekommer inte bara bland barn utan även i vuxenvärlden. Och trots att vissa anser att vuxna ska kunna skaka av sig elakheter så mår många dåligt. Därför borde alla sajter lära av Kamratposten och göra det svårare för mobbare att registrera nya konton efter avstängningar. De bör också bli bättre på att radera folk som begår brott i stället för att bara dela ut varningar.

Mitt råd till Lunarstorm och liknande sajter är att lägga mindre energi på dyra funktioner som folk ändå inte bryr sig om, och mer på att öka säkerheten. Det är ju trots allt det som är det viktigaste för att ett socialt nätverk ska fungera. Lyssna på era medlemmar och ta ALLTID mobbning på allvar!

Mandy Smith - A victim of pleasure

Åh, jag är så glad! I dag fick jag en bok på posten som en vän i England har köpt åt mig. Det är min idol Mandy Smiths självbiografi "It's All Over Now" från 1993. Det ska bli så spännande att läsa mer om hennes liv.

Mandy blev känd efter att som trettonåring haft ett förhållande med femtioåriga Bill Wyman från Rolling Stones, vilket blev en stor skandal. Men 1988 gav Mandy ut ett popalbum producerat av de legendariska Stock Aitken Waterman och det var musiken som fick upp mina öron för henne.

Singlarna "Positive Reaction" och "I Just Can't Wait" blev stora hits i Europa och Japan. Även uppföljarna "Boys And Girls", "Victim Of Pleasure" och "Don't You Want Me Baby" gick rätt bra på klubbar i Europa. Mandy besökte även Sverige ett par gånger och uppträdde bland annat i kultserien "Solstollarna" som spelades in 1987.

Trots skandalen gifte sig Mandy och Bill med varandra 1989, då Mandy blivit mydnig. Äktenskapet varade dock inte länge. I självbiografin berättar Mandy att hon blev utnyttjad av Bill och om hur dåligt hon mådde under deras äktenskap. Stressen bidrog till att hon dessutom blev sjuk.

Värst av allt är att Mandy fick utstå mycket skit av brittisk media som kallade henne för lycksökerska. Vissa radiokanaler vägrade till och med att spela hennes musik. Mandy var ett litet barn i en kvinnas kropp som utnyttjades sexuellt av en fullvuxen man. Hur kan man skuldbelägga barnet för det?

Jag fascineras av Mandys livsöde och älskar hennes plastiga popmusik. Dessutom hade hon åttiotalets absolut coolaste look. Jag tycker att Mandy är en väldigt stark kvinna som lyckades gå vidare trots övergreppen. Vill ni läsa mer om Mandy och få reda på vad hon gör nu för tiden kan ni göra det på min fansida.

Här nedanför kan ni se videon till Mandy Smiths underbara popsingel "I Just Can't Wait" från 1987:

En kväll i studion

I torsdags var jag till Gävle och spelade in två nya låtar tillsammans med Lennart Wastesson, Larry Forsberg och Sven-Inge Sjöberg. Det är alltid lika kul att jobba med dem, de vet verkligen hur man gör musik. Dessutom har de humor, vilket är viktigt. Jag spelade in en av låtarna både på svenska och engelska. Det var faktiskt min debut när det kommer till att spela in på svenska. Nu blir mormor glad. Hon brukar alltid säga: "Dennis, varför sjunger du aldrig på svenska så att jag också förstår?"

Jag fick dessutom sjunga in en demolåt som ska skickas till en av Sveriges kändaste discogrupper. Det är en grym låt och jag hoppas att den kommer med på deras album. Ett stort tack till Gävletrion för att ni är så underbara att jobba med!

Skräckfilm och skrivande

Vad har hänt den senaste tiden? Jag har mest spenderat dagarna med att skriva på min bok, se film och lyssna på italodisco. Jag har också beställt en ny laptop som jag ser fram emot att få levererad. Det ska bli så skönt att kunna sitta på balkongen och skriva.

De senaste fyra dagarna har nya kompis Mr. M sovit över. Vi har bland annat promenerat med Linda, pratat, lyssnat på musik, lagat mat och haft skräckfilmsmaraton tillsammans med min syster. I förrgår såg vi alla "Scream"-filmerna och dagen före det såg vi "Mördande Legender". Det var kul att se dem igen. Ljuva nittiotal.

Recension: Mördande Legender (1998)

I helgen såg jag om skräckfilmen "Mördande Legender" från 1998, en av de filmer som under min tonårsperiod fick mig att falla pladask för skräckgenren. I centrum står studenten Natalie, spelad av Alicia Witt, som misstänker att det går en mördare lös på hennes universitet som mördar efter moderna myter.

Allt fler av Natalies skolkamrater hittas mördade och hon inser snart att det har något med hennes förflutna att göra. Med hjälp av bästa kompisen Brenda, spelad av Rebecca Gayheart, och journalisten Paul, spelad av "Mitt Så Kallade Liv"-stjärnan Jared Leto, försöker hon lista ut vem mördaren är innan det är för sent.

Första gången jag såg "Mördande Legender", eller "Urban Legend" som den heter i original, var på den svenska biopremiären. Då hade jag precis blivit ett stort skräckfilmsfan och sett trailern på TV ett flertal gånger. Jag hade höga förväntningar och filmen levde faktiskt upp till dem alla.

Så här nästan tio år efter premiären ligger filmen mig fortfarande varmt om hjärtat. Visst, man lägger numera märke till vissa småsaker som kunde ha gjorts bättre, men samtidigt så hör det till att skräckisar är överdrivna och innehåller lösa trådar. "Mördande Legender" är inte direkt nyskapande, men den har något speciellt som andra nittiotalsskräckisar saknar.

Gillar du slasherfilmer som "Scream" och "Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren" kommer du garanterat uppskatta denna film. Bäst i filmen är helt klart Rebecca Gayheart som Brenda. En kul grej i filmen är när Joshua Jacksons karaktär Damon startar sin bil och så spelas en snutt av titelmelodin till TV-serien "Dawson's Creek", där Jackson slog igenom.

För skräckfilmsfantaster är det extra roligt att Robert Englund, mest känd som Freddy Krueger i "Terror På Elm Street"-filmerna, medverkar i en liten roll som lärare. Även Danielle Harris, känd som Jamie i åttiotalsklassikerna "Halloween 4" och "Halloween 5", har en biroll.



Spana gärna in mina övriga recensioner.

Gaygnäll

I förrgår fick jag på Lunarstorm ännu en korkad kommentar på mitt blogginlägg om transpersoners rättigheter:

"Jadu vissa personer är allt lite för känsliga, När det kommer till homo/trans whatever så är den kategorin extremt känsliga för vissa ord. Själv förstår jag mig inte på det, Skäms ni för det ni är eller vad? Att folk inte accepterar homosexuallitet är erat fel eftersom ni gapar om allt. Ta pride festivalen som ett exampel, Människor klär sig som värsta dårarna. Klart folk inte kan acceptera er då. Vill man bli klassad som normal i detta samhället så får man anpassa sig efter samhället. Och ord är bara ord och det är enbart svaga människor som stör sig eller tar åt sig av fördomar."

Är det inte konstigt att folk fortfarande envisas med att säga att homosexuella inte får sticka ut och ta plats? Om folk gillar att "klä sig som dårar", ska de diskrimineras och stängas ute från Pridefestivalen? Och vem avgör vilken sorts klädsel som är "galen" eller inte? Titta bara på hur heterosexuella killar klär sig på fotbollsmatcher.

Är det verkligen fel att bli upprörd om man diskrimineras för den man är? Jag får ofta skit för att jag är så öppen med min läggning, men vem fan har rätt att bestämma vad jag får göra eller inte göra? Jag är öppen för att påverka, för att det känns bäst för mig. INGEN har rätt att kränka mig för det. Killen som skrev kommentaren bör tänka efter och sluta dra alla över en kam.

Vi har alla rätt att vara oss själva och kämpa för våra rättigheter utan att bli kallade för "gapiga och överkänsliga"! Ett långt inlägg om min syn på Pride kommer inom kort.

Fittfödd bögjävel

Så här i Pridetider talas det mycket om homo- och bisexuellas rättigheter. Något som dock kommer i skymundan är transpersoners rättigheter vilket dagens inlägg bekräftar. Min vän Immanuel visade mig ett blogginlägg där en kille hade skrivit om honom:

"Det är Pridefestival i Stockholm och hela staden fylls av män i chaps och kvinnor med lättskötta frisyrer. Mycket trevligt, tycker jag, dock kan jag inte sluta tänka på en grej. Under ett promenadpass igår passerade jag nämligen ett gäng ashårda småstadslesbianer. De hade den vanliga looken, förutom att en av tjejerna bar en t-shirt med trycket: 'Fittfödd bögdjävel'. Vaddå fittfödd bögdjävel? Vad menar hon med det? Jag förstår inte. Okej, hon vill spela lite allan inför de andra lesbianerna och ha en t-shirt med tuffa ord på, men vad vill hon kommunicera med budskapet? Det betyder ju ingenting. Eller är det jag som har missat nåt? Jag blir galen!"

Visst är det kul när folk som försöker vara roliga på andras bekostnad själva blir bortgjorda? Jag började skratta när jag läste bloggen. Immanuel skrattade också. För han är varken lesbisk eller tjej. Immanuel är transkille, vilket innebär att han biologiskt sett är kvinna men mentalt är man. Han tänder fortfarande på killar, därav "fittfödd bögjävel". Immanuel tänker så snart som möjligt göra en könskorrigering. Därför kunde vi inte hålla oss för skratt när inlägget innehöll så många fördomar och felaktigheter. Det enda bloggaren hade rätt om är att Immanuel kommer från en småstad.

"Hon ville spela lite allan inför de andra lesbianerna", är meningen som retar mig mest. Jag vet att man inte kan hålla reda på allt, jag är själv rätt okunnig när det gäller transbegrepp, så då är det bra att man frågar. Men att låta nedlåtande i en blogg kanske inte är det bästa sättet att göra det på. Det får en bara att framstå som fördomsfull. Dessutom bidrar det till att transpersoner känner sig mindre accepterade.

Mitt tips till denna bloggare är att låta mindre nedlåtande nästa gång han skriver något "humoristiskt" om något han uppenbarligen inte vet ett dugg om.

It's pink, it's plastic, it's disco

Äntligen är min nya hemsida färdig! Den är nu snyggare, enklare och mer rosa än tidigare. På hemsidan kan ni bland annat lyssna på mina låtar, se musikvideor och bilder. Jag har även rensat upp rejält bland texterna och lagt upp mina bästa artiklar, dikter, citat och så vidare.

Tidigare hade jag en nyhetsdel på hemsidan där jag skrev senaste nytt om mig och min musik, men den har jag tagit bort. Senaste nytt fås i stället i min blogg och via mitt nyhetsbrev. Det är nu dessutom ännu enklare att hitta min externa blogg via hemsidan.

Har du tråkigt kan jag rekommendera att du surfar in på hemsidan och ta del av all musik och text. Förhoppningsvis gör det din vardag lite mer rosa. Mer innehåll läggs upp hela tiden så glöm inte bort att återkomma. Jag vill som avslutning tacka Patrik som har gjort hemsidan, samt Mark och Immanuel som har hjälp mig med översättningen.

Recension: The Trip (2002)

I förrgår såg jag dramafilmen "The Trip" från 2002, regisserad av Miles Swain. Den handlar om republikanen Alan, spelad av Larry Sullivan, som träffar gayaktivisten Tommy, spelad av Steve Braun, i sjuttiotalets San Francisco.

Alan arbetar med att skriva en homofobisk bok och vill intervjua Tommy. Mot alla odds blir de kära i varandra och inleder ett förhållande. Men så en dag publiceras Alans bok mot hans vilja och Tommy får reda på sanningen från någon annan än Alan själv. Kommer Tommy att ta tillbaka Alan eller är deras kärlekshistoria dömd?

"The Trip" är en av de vackraste filmer jag har sett på länge. Den skildrar homosexuell kärlek på ett fint och seriöst sätt. Filmen bidrar till många skratt men även en hel del tårar. Det är också kul att filmen utspelar sig under sjuttio- och åttiotalet. Man får se en hel del intressant mode från den tiden, vilket alltid är en bonus.

Skådespelarinsatserna är också bra. De två huvudkaraktärerna är så söta tillsammans att man nästan får hål i tänderna. Ett stort plus till Sirena Irwin och Alexis Arquette som har hysteriskt roliga biroller. "The Trip" slår "Brokeback Mountain" på flera plan, så se till att köpa den snarast!



Spana gärna in mina övriga recensioner.

Grundkurs i italodisco

Kära läsare, i dag tänkte jag guida er genom min favoritgenre, nämligen italodisco. Denna underbara musikgenre fick sitt genombrott i början av åttiotalet då det tyska skivbolaget Zyx började ge ut samlingsskivorna "Best Of Italo Disco". De innehöll discolåtar mestadels från Italien men också från resten av Europa. Så småningom började man använda italodisco för att beskriva själva musikgenren. Till skillnad från vad många tror så måste inte musiken komma från Italien för att kallas italodisco.

Italodisco är elektronisk synthbaserad discomusik. Låtarna är oftast i moll och texterna är rätt oviktiga eftersom det är soundet som är det viktiga. Italodisco kan sjungas av i princip vem som helst, vilket Albert One är ett utmärkt exempel på. Jag brukar oftast dras till italodisco som framförs av tjejer med stora frisyrer, spröda röster och åttiotalslook.

Än i dag är italodisco väldigt populärt ute i Europa och många gamla discolåt sprids dagligen över nätet. Även ny italodisco produceras, men den är trogen originalet och låter som om den kom direkt från åttiotalet. Några av de kändaste namnen inom italodisco är Ken Laszlo, Scotch, Fancy, Valerie Dore, Baltimora, Den Harrow, Sabrina, Gazebo och Fun Fun. Även C.C. Catch, Modern Talking och Sandra har låtar inspirerade av genren. Exempel på svenska artister som har flörtat med italodiscon är Lili & Susie, Fake, Paul Rein, Sally Shapiro, Rozzetta och Annie Anner.

Detta var min version av vad italodisco är. Men det kan variera från person till person. Jag har gjort en egen blandskiva med några av mina favoriter inom italodisco.

Låtlista till "Plastic Italo Disco Collection":

1. Den Harrow - Catch The Fox
2. C.C. Catch - 'Cause You Are Young
3. Annie Anner - Night In The City
4. Ken Laszlo - Tonight
5. Rozzetta - Fantasy
6. Fun Fun - Color My Love
7. Lili & Susie - Candy Love
8. Sabrina - Hot Girl (New Version)
9. Rose - Magic Carillon
10. Jessica - Like A Burning Star
11. Sandra - (I'll Never Be) Maria Magdalena
12. Selena - Shotgun
13. Scotch - Disco Band
14. Al Corley - Square Rooms
15. Moulin Rouge - High Energy Boy (More Energy Remix)
16. Danuta - Whenever You Go
17. Fancy - Slice Me Nice
18. Valerie Dore - The Night

Otrohet

Vilken knasig värld vi lever i. I dag skrev en skum kille till mig på HBTQ-sajten Qruiser. Han klagade över att han bara fick en massa skamliga och oseriösa förslag av andra medlemmar. Jag påpekade att det kanske inte var så konstigt eftersom han på sin sida hade skrivit att han söker diskreta sexträffar, att sådant faktiskt brukar skrämma bort de killar som är ute efter något seriöst.

Han förklarade att han var tvungen att träffa killar diskret eftersom han har fru och barn. Mitt svar var följande: "Kalla dig inte seriös om du söker sex för att vara otrogen mot din fru. Var en man och stå för den du är i stället för att smyga runt och vara otrogen."

Killen blev sur och svarade att jag inte hade med saken att göra. När jag någon timme senare gick in på killens medlemssida så hade han lagt upp en bild på sin kuk som profilbild. Det bekräftade återigen hur oseriös han är. Jag kunde inte låta bli att tänka på killens fru. Tänk så pinsamt att ens man knullar runt och dessutom visar upp sitt könsorgan på nätet.

Det är sorgligt att det finns människor som tar så lätt på kärlek. Om man är i ett heterosexuellt förhållande och plötsligt inser att man är bisexuell så gör man väl helt enkelt slut med sin partner? Att vara otrogen är respektlöst och sårar både en själv och andra. Jag skulle aldrig klara av att vara otrogen. Är jag ihop med någon så är det den personen som gäller och ingen annan.