Nu för tiden känns skitsnack som en naturlig del av vardagen. Både i småorter och i storstäder snackas det för fullt om personer som oftast inte får chansen att försvara sig. Är det verkligen så vi vill att samhället ska se ut?
Alla människor pratar skit, mer eller mindre. Många gånger är det lättsamt skvaller som inte tas på så stort allvar. Men i vissa fall övergår det till lögner och svartmåleri. Det måste finnas en gräns för hur långt man går med sitt prat och vi måste alla hjälpas åt. Jag tror att skitsnack beror på osäkerhet, att man använder sig av det för att framhäva sig själv, ofta baserat på avundsjuka.
Jag är en person som hörs och syns. Jag står för mina åsikter och försöker vara så ärlig som möjligt. Vissa har svårt att hantera detta, så i stället skapar de rykten för att vända folk emot mig. Det är rätt komiskt när man tänker på det: Om folk nu lägger så mycket energi på att hitta på lögner om mig så betyder det att jag har påverkat dem på något sätt. "All publicitet är bra publicitet", brukar man ju säga.
Många säger att man får räkna med skitsnack och rykten när man som jag ger sig in i musikbranschen. Självklart får man vara beredd på att det existerar, men jag tycker absolut inte att man ska acceptera det. Jag misstänker att det kommer att skapas ännu fler rykten ju mer involverad i musikbranschen jag blir. Men gäller att försöka ignorera det. Det viktigaste är ju att mina riktiga vänner vet vad som är sant.
Det är omöjligt att dementera allt som sägs om en. Men om folk skaffar sig fel uppfattning om mig eller undviker mig på grund av rykten, så är det ju ingen förlust egentligen. För vem vill ha sådana vänner? Sanningen kommer alltid fram förr eller senare.
