Jag är en äkta drömmare. Jag lever konstant i filmens och musikens värld där allt är så mycket vackrare än i verkligheten. Verkligheten är tråkig och full av måsten. Sorg finns i filmens värld också men då är den oftast förberedd och följer ett manus. Vacker, fejkad sorg är lättare att hantera än verklig, rå sorg. Jag tar alla chanser jag får att försvinna bort i mina drömmar. Är jag ensam i världen med denna starka verklighetsflykt?
Varje natt när jag sover så drömmer jag underbara drömmar. De är ofta väldigt galna och det bästa av allt är att jag alltid minns dem dagen därpå. Det är så svårt att förklara denna magiska känsla av att försvinna in i en värld där allt ser ut som här, fast ändå tvärt om, vackrare. När jag vaknar vill jag bara somna om igen och återvända. Då saknar jag alla vänner jag har träffat i drömmarna och som jag önskar fanns på riktigt.
Jag mår som bäst när jag lyssnar på musik, när jag läser böcker, när jag skriver, när jag ser på film, när jag umgås med mina närmaste och när jag drömmer. Jag vill att livet ska vara en film. Jag vill leva i min drömvärld som är vackrare än allt annat.
Känner någon mer som jag?
