Nu ligger jag i sängen och skriver på ett jobbigt brev. Det är till en person som står mig nära, men på samma gång så är han en total främling. Han har sårat mig och min familj gång på gång och jag känner att det är dags för mig att lätta på hjärtat. Förhoppnings får det honom att inse att han måste skärpa till sig.
Det är bara så synd att vissa ska såra sina kära och sedan förvänta sig att allt ska vara som förr. Jag har skjutit upp brevskrivandet rätt länge nu. Det har liksom känts för tungt att ta tag i. Fast det är som mormor brukar säga, det är bättre att ta tag i jobbiga saker direkt så slipper man gå omkring och oroa sig.
Jag vill avsluta med att tacka mina vänner för allt stöd och skicka en stor kram till min fina pojkvän. Du gör mig stark. Tu es ma vie.
