Tuttfixerad bög

Tro det eller ej, men jag är nog världens mest tuttfixerade bög. Häromdagen såg jag och syrran Pamela Andersons kultförklarade film "Barb Wire" från 1996. Snacka om fascinerande. Jag hade sett filmen några gånger tidigare och fick som vanligt en flashback till det ljuva nittiotalet då Pamela slog igenom i "Baywatch". På den tiden var jag kär i henne. Filmen i sig är inget mästerverk, men tack vare Pamela blir den intresserat på något vis.

Jag tycker att Pamela är skitsnygg, tuff och underskattad som skådespelare. Det är nästan så att man blir smyghetero bara av att titta på henne. Börjar ni se ett mönster? Flera av mina idoler är ju bystiga modeller, till exempel Samantha Fox och Sabrina. Ett synthigt discobeat och en sexig image får mig alltid på fall. Sedan skadar det ju inte om de kan sjunga också.

På tal om det, när ska Pamela Anderson släppa en skiva?

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

"I can't promise you heaven"

Har ni hört talas om artisten Rozzetta? Hon är ett så kallat "one hit wonder" skapat av Jenny Mörtsell. Som slutprojekt på Konstfack valde Jenny att lansera sig själv som en åttiotalsartist. Jag kom nyligen i kontakt med henne och hon skickade en CD och DVD till mig. Jag blev så glad! Både låten och musikvideon är inspirerade av åttiotalets italodisco, min favoritgenre.

I går såg jag "Du Är Vad Du Äter" på TV där Kikki Danielsson fick hjälp att gå ned i vikt. Jag blev verkligen imponerad av henne. Hon verkar vara en så rolig och snäll person som jag inte skulle ha något emot att lära känna. Dessutom har hon fått ta så mycket skit av media men trots det inte gett upp. Jag tror att vi skulle kunna lära varandra en hel del.

Nu ska jag lyssna på den tyska discosångerskan Charlott som hade en mindre hit 1989 med låten "I Can't Promise You Heaven". Jag slår vad om att ni aldrig har hört talas om henne. Tänk er en blandning mellan Mandy Smith, Bananarama och Britt Dahlén. Nåja, ha en underbar vecka och glöm inte bort att kolla in min hemsida där det finns mycket mer läsning.

"Once in a lifetime"

Det finns faktiskt artister som både är ödmjuka och talangfulla. En av dem är Jonas Hedqvist som slog igenom år 2000 som Mr. Gay Sweden. Året därpå sjöng han den officiella Stockholm Pride-låten "I Am What I Am" och nu är det dags för hans andra solosingel "Once In A Lifetime (Superstar)" att släppas.

Jag, pappa, Henri, Micke och Diana var på hans releaseparty i Stockholm i lördags kväll. Det var riktigt trevligt att träffa de andra från mitt skivbolag och att få spendera kvällen tillsammans med några av mina bästa vänner. Dessutom fick vi se Henris nya lägenhet innan vi åkte till festen. Carolina Gynning var på samma fest som vi och hennes charmiga skratt hördes under hela kvällen.

Förresten så tänker vi försöka ta oss in på singellistan denna vecka, så har du inte köpt min singel "Drama Queen" ännu, skynda in på CDON och beställ den! Har du den redan men vill ge bort några exemplar till dina vänner eller bara sponsra? Passa på nu när de har rabatt på singeln. Dessutom har radiokanalen Spraydio lagt in mina singlar i sitt arkiv, så gå gärna in på deras hemsida och låtarna i rummet "Visby".

Onödigt att hata Carola

Jag förstår inte hur folk orkar lägga så mycket energi på att hata Carola. Hon lägger ju ändå inte märke till något av det, utan har sitt på det torra. Nog finns det väl viktigare saker att göra än att sitta på nätet och skapa hatklubbar om kändisar? Speciellt när det oftast rör sig om "sanningar" framställda av pressen.

Dennis om "Idol": "Varför kan inte folk som är dåliga på engelska sjunga låtar på svenska när de går på audition?"

Vad händer annars? Mina nyinspelade låtar skickas snart till Melodifestivalen. Mitt nystartade nyhetsbrev har redan lyckats få hundrafemtio medlemmar på bara tre dagar! Dessutom medverkade jag nyligen i ett radioprogram om hatbrott mot homosexuella på P3. Det känns kul att vara med och påverka.

Häromdagen när jag skrev vilka av mina idoler som snart släpper nya album så glömde jag en person. Jessica Simpson släpper snart albumet "A Public Affair" som innehåller en cover på Dead Or Alives underbara discolåt "You Spin Me Round (Like A Record)". Det ser jag fram emot!

Idol eller inte?

"Idol" har börjat igen och det är rätt underhållande att se, även om jag själv aldrig skulle söka dit. Ingen som kallar sig seriös inom musikbranschen kan sitta i en jury och gå till extrema personangrepp mot personer som söker. Man kan vara ärlig på ett snällt sätt, utan att blanda in folks utseende och liknande. Men jag antar att det inte skulle bli lika bra TV då.

Jag ser oftast bara på auditionavsnitten. Det är roligt att se personer med en bitchig och divig attityd bli sågade. De som går till attack mot juryn för att de inte har fått positiv kritik för sina röster. Och varför sjunger nästan alla killar "You Raise Me Up"? Jag är så trött på den låten. Och varför försöker folk låta exakt som artisten som sjunger originallåtarna? Väldigt fantasilöst faktiskt.

Topplistan - Augusti 2006

1. Pernilla Wahlgren - Don't Say Goodbye
2. Lili & Susie - Stay
3. Paris Hilton - Stars Are Blind (Chus & Ceballos Stereo Remix)
4. Bucks Fizz - Talking In Your Sleep
5. Lili & Susie - Plastic Disco Medley
6. Lucky Mångårda - Perfectly Happy
7. Lili & Susie - Stay (Club Mix)
8. Miquel Brown - So Many Men, So Little Time (Hot 7" Edit)
9. Army Of Lovers - When The Night Is Cold
10. La Camilla - I'm Not In The Mood For Lovers
11. Peter Jöback - En Sensation
12. Paul Rein - Stop (Give It Up)
13. ABBA - The Ultimate 80's Megamix
14. Lili & Susie - What's The Colour Of Love
15. Dead Or Alive - Turn Around And Count 2 Ten (Drastic 7" Edit)
16. District 1269 - Unconditional Love
17. Laban - Love In Siberia
18. Sin With Sebastian - Shut Up (And Sleep With Me)
19. Francis Lai - Theme From Love Story
20. Jonas Hedqvist - I Am What I Am
21. Lili & Susie - Let Us Dance Just A Little Bit More
22. Sarah Brightman - I Lost My Heart To A Starship Trooper
23. Lili & Susie - Om Du Kan
24. Leana - Dance With A Stranger (Chris Cox Club Anthem Radio Edit)
25. Peter Jöback - Blundar I Solens Sken
26. Secret Service - Bring Heaven Down
27. Veronica Maggio - Nöjd (Polyphonics Re-Shuffle Remix)
28. Paul Rein - Communicate
29. Caracola - Paparazzi
30. Ankie Bagger - Relax
31. Camp - Who Loves You (Radio Remix)
32. Gemini - Just Like That
33. Helena Paparizou - Heroes (Freerunners Radio Edit)
34. Anna Vissi - Everything (Valentino & Christodoulos Siganos Remix)
35. Natalija Verboten - SOS
36. Paul Rein - Lady-O
37. Nicole Richie - Dandelion
38. Hannah K - Summertime
39. Army Of Lovers - Sexual Revolution (Disco Radio Edit)
40. Hanna Hedlund - I Min Rosa Ballong

Denna lista har framställts av de låtar jag har lyssnat mest på under föregående månad, både på min dator och min iPod. En ständigt uppdaterad lista över mina absoluta favoritlåtar hittar ni här

Följ mig på Facebook, Twitter, Instagram och YouTube för ännu fler inlägg ur mitt liv. Du hittar även mer information om mig på DennisAlexis.com.

I love Norway

Jag har haft en underbar helg! I lördags flög jag och Micke till Norge där vi blev upphämtade av Marius, arrangören för Skakk Helg. Han körde oss till hotellet i Drammen där vi checkade in. Jag förälskade mig i det fina hotellet med sina mysiga rum och glammiga lobby. En kul grej var att man fick grädda våfflor i restaurangen när man ville. Micke och jag försökte oss på det, men det gick inte så bra. Det var nog mest mitt fel eftersom jag hällde i för mycket smet.

På kvällen blev vi upphämtade av Marius och körda till festivalområdet som bestod av en jättefin scen, upphöjda läktare och en stor regnbågsflagga i bakgrunden. Där träffade jag den underbara Bøtta, känd från "Gay Army", och hans väninna Hanne. Jag hade chattat med dem en del innan, så vi blev snabbt goda vänner. Jag blev även bekant med Anarexia, en dragqueen med förkärlek till svenska Melodifestivalen, samt min sextonårige assistent Ben som ständigt frågade om jag ville ha något att dricka.

Dennis: "Inget personligt men jag tycker att det kvinnliga könsorganet är läskigt."

Festivalen startade senare än planerat och bestod bland annat av dragshow med Ruby Diamond, ståuppkomik med Janne Rønningen och hårdrock med söta bandet Gustu. Till sist var det min tur. Jag sjöng "Je Suis Une Superstar", "Drama Queen (Champagne Synth Remix)" och "Earthquake (Plastic Sex Mix)". Sedan fick jag en kort paus medan ett gäng dragqueens uppträdde. När de var färdiga var det dags för mig igen.

Den här gången sjöng jag "Make You Come" och en egen version av Lili & Susies åttiotalshit "Oh Mama" som Lövgren & Hayman producerat åt mig. Efteråt kom en massa folk fram och tackade för att jag hade kommit dit och så ville de att jag skulle signera Bimbo Boy-singlar åt dem. Det var så kul! En kille ville till och med att jag skulle signera hans mage, vilket jag inte hade något emot.

Efter festivalen åkte jag, Micke, Bøtta, Jon, Anarexia och Hanne tillbaka till hotellet där vi hade en liten efterfest i hotellets lusthus. Vi diskuterade bland annat dryga kändisar, gamla åttiotalstalsklassiker och religion. Jag somnade runt fyra på morgonen och steg upp igen halv tio för att äta frukost. Det är helt klart det bästa med att bo på hotell.

Efter utcheckningen ut kom Marius och hämtade upp mig, Micke, Bøtta och Anarexia. Vi blev skjutsade till flygplatsen där jag och Micke halvsovande shoppade skivor innan planet till Sverige lyfte. Jag köpte bland annat Paris Hiltons album som jag hade längtat efter länge. Väl tillbaka på Arlanda möttes vi av Henri och hans väninna Kerstin som vi tog en fika med. Jag fick ett fint armband av Henri och ett signerat exemplar av Pay TV:s nya singel "Work Your Body"!

Henri: "Det spelar ingen roll när jag ringer till dig. Det är alltid fest hos dig. En massa musik och så låter du hela tiden!"

Jag saknar redan Norge. Det är så vackert där och människorna är så trevliga. I alla fall de jag träffade. En journalist som såg mitt uppträdande gav mig dessutom lite råd om hur man lyckas i Norge. Som avslutning vill jag tacka Micke som följde med mig, samt alla som arrangerade Skakk Helg.

Intervju med Bimbo Boy

När började din musikaliska karriär?
Jag har sjungit sedan jag var barn, oftast tillsammans med min syster. Mormor och pappa är väldigt musikaliska så jag har vuxit upp med musik. Jag började spela in låtar i studio 2002 hos producenten Thomas Hedquist i Uppsala. Sedan lanserade jag låtarna på Internet och så hörde flera producenter av sig och ville jobba med mig.

Finns det några andra artister du skulle vilja samarbeta med?
Ja, det finns väldigt många. Om man verkligen får drömma sig bort så skulle Agnetha Fältskog, Kylie Minogue eller Samantha Fox vara toppen att jobba tillsammans med. Lili & Susie, Pernilla Wahlgren och Ankie Bagger vore inte helt fel de heller. Mina popgudinnor.

Hur skulle du beskriva din musik?
Jag kallar den för plastpop. Det är plastig och kommersiell pop- och discomusik med åttiotalsinfluenser. Många tycker att den typen av musik är ytlig. Men det tar jag inte så allvarligt på. Det är ju den musik jag själv älskar att lyssna på så varför skulle jag göra något annat? Discomusik kan också ha texter med djupa budskap. Om man lyssnar riktigt noga.

Varför kallar du dig för Bimbo Boy?
Ända sedan jag var liten har jag sett upp till kvinnliga artister som spelar på sex i sin image och musik, till exempel Kylie Minogue, Lili & Susie och Samantha Fox. De har ofta kallats bimbos av media och inte tagits på allvar på grund av sin image, vilket jag tycker är fel. Så jag beslöt mig för att ta Bimbo Boy som artistnamn för att få i gång en diskussion. Dessutom är det inte vanligt att en kille kallar sig bimbo eftersom det ordet associeras med kvinnor. Bimbo Boy är ett provocerande artistnamn som sticker ut, och det gillar jag.

Vad skulle du välja om det stod mellan kärleken och karriären?
Det beror ju självklart på situationen, men för mig kommer kärleken nästan alltid först. Men jag ser ingen anledning till att inte kunna kombinera båda delarna.

Ödmjukhet eller talang?
Både och. Jag tror inte man kommer så långt på bara det ena. Det vimlar av artister som är dryga och otrevliga, men jag tror inte de har fansens respekt särskilt länge, hur duktiga de än är. Många uppfattar säkert mig som bitchig ibland, men jag är aldrig bitchig mot folk som inte förtjänar det.

Artister råkar ofta ut för skitsnack och rykten. Hur ställer du dig till det?
Det är något som kommer med yrket, vare sig man vill eller inte. Jag tror att skitsnack säger mer om personen som sprider det än om personen det handlar om. En person som pratar skit om andra pratar säkert skit om dig med, när du inte är i närheten.

Varför tror du att folk snackar skit om dig?
Ja, det är ju en bra fråga. Jag är en person som hörs och syns mycket. Jag tar stor plats och det har många problem med. Men jag tar inte åt mig så mycket längre. Mina vänner vet vad som är sant och skitsnack kan man ju se som en slags gratispromotion. Ju mer folk snackar om mig ju mer väcks intresset för min musik.

Snackar du själv skit?
Alla människor skvallrar på ett eller annat vis, men jag försöker alltid skaffa mig en egen uppfattning om folk. Ärlighet varar längst. Har man problem med någon bör man ta upp det med personen i fråga direkt i stället för att prata bakom ryggen.

Om du blir erbjuden en låt i Melodifestivalen, tackar du ja då?
Ja, om jag gillar låten förstås. Jag skulle aldrig kunna framföra musik som jag inte själv gillar. Melodifestivalen har ju en sådan genomslagskraft att det är viktigt att man kan stå för låten man framför.

Så här i valtider tänkte jag fråga dig om du har förtroende för Sveriges politiker?
Nej, jag har faktiskt inte förtroende för någon av dem. Politik har blivit en slags popularitetstävling där den som ljuger bäst vinner. Jag har hittills röstat blankt för att visa mitt missnöje. Jag vill inte ansluta mig till något parti. Jag tror på individen och hoppas att politiken genomgår en plastikoperation så snart som möjligt.

Är det jobbigt att vara öppet homosexuell som artist?
Nej, inte direkt. Jag råkar oftast ut för homofobi på nätet, till exempel på Lunarstorm, men det är inget att bry sig om. Förr eller senare växer folk med sådana åsikter upp. Vissa anser att jag får skylla mig själv som provocerar med min "fjolliga" personlighet, men det är fel. Jag är ju bara mig själv. Ibland måste man provocera för att förändra samhället. Jag har lika stor rätt som heterosexuella att uttrycka min sexualitet.

Skriver du alla dina låtar själv?
Nej, det gör jag inte. Oftast skriver jag texterna och mina producenter musiken. Jag är bättre på ord än på noter. Men jag är ändå delaktig i musikskapandet och kommer med förslag på ljud och så. Det kan låta rätt roligt i studion ibland: "Och så vill jag ha det där ljudet som Mandy Smith har i den där låten."

Var hämtar du inspiration till dina låttexter?
Ofast från filmer eller från egna erfarenheter. "Drama Queen" är ju en känga åt alla skitsnackare och folk som gör vad som helst för att bli kända. Medan låtar som "Earthquake" handlar om att man får älska vem man vill. Jag gillar att skriva provocerade låttexter, gärna om homosexuell kärlek eftersom det inte är så vanligt i popbranschen.

Till sist, vad har du att säga till alla som ogillar din musik?
Ingenting. Alla har olika smak och ingenting är rätt eller fel.

© Daniel Larsson

Jävla puckon

Jag spyr på tjatiga, dryga och griniga personer just nu. Nej, jag sitter inte vid datorn dygnet runt och jag hinner inte skriva hundra ord långa svar till dig på MSN. Jag gör mitt bästa för att hinna med så många som möjligt och ändå gnäller du. Nej, jag tycker inte illa om dig för att jag inte hälsar till dig i min blogg eller inte är den som alltid skriver först. Och nej, jag är inte sur på dig för att jag inte svarar på alla dina SMS som oftast bara innehåller två ord.

Hej! Jag är sexton och tycker det är apcoolt att vara bitchig för då blir jag mer som min idol Paris Hilton. Och du är dum om du inte ständigt bekräftar mig eller tycker som jag. Och ger du mig minsta lilla kritik så kommer jag att sprida elaka rykten om dig.

Jävla puckon! Jag har varken tid eller ork för överkänsliga fjortisar eller wannabeartisters bekräftelsesökande. Jag tänker inte gå in i väggen på grund av att vissa på nätet är socialt missanpassade. No way!

Skitsnack

Nu för tiden känns skitsnack som en naturlig del av vardagen. Både i småorter och i storstäder snackas det för fullt om personer som oftast inte får chansen att försvara sig. Är det verkligen så vi vill att samhället ska se ut?

Alla människor pratar skit, mer eller mindre. Många gånger är det lättsamt skvaller som inte tas på så stort allvar. Men i vissa fall övergår det till lögner och svartmåleri. Det måste finnas en gräns för hur långt man går med sitt prat och vi måste alla hjälpas åt. Jag tror att skitsnack beror på osäkerhet, att man använder sig av det för att framhäva sig själv, ofta baserat på avundsjuka.

Jag är en person som hörs och syns. Jag står för mina åsikter och försöker vara så ärlig som möjligt. Vissa har svårt att hantera detta, så i stället skapar de rykten för att vända folk emot mig. Det är rätt komiskt när man tänker på det: Om folk nu lägger så mycket energi på att hitta på lögner om mig så betyder det att jag har påverkat dem på något sätt. "All publicitet är bra publicitet", brukar man ju säga.

Många säger att man får räkna med skitsnack och rykten när man som jag ger sig in i musikbranschen. Självklart får man vara beredd på att det existerar, men jag tycker absolut inte att man ska acceptera det. Jag misstänker att det kommer att skapas ännu fler rykten ju mer involverad i musikbranschen jag blir. Men gäller att försöka ignorera det. Det viktigaste är ju att mina riktiga vänner vet vad som är sant.

Det är omöjligt att dementera allt som sägs om en. Men om folk skaffar sig fel uppfattning om mig eller undviker mig på grund av rykten, så är det ju ingen förlust egentligen. För vem vill ha sådana vänner? Sanningen kommer alltid fram förr eller senare.