Callistor backade några steg och skickade hästarna tillbaka mot vattenfallet i hopp om att de skulle ta sig ut på egen hand. Han tog sats och hoppade över det mörka hålet. Han landade med nöd och näppe på andra sidan och sprang mot Atrestro.
"De är hur många som helst!" ropade Atrestro när Callistor kom fram till honom.
"Vi kan ta dem", svarade Callistor och höjde sitt svärd.
Atrestro gjorde detsamma och kände hur hans händer darrade ju närmre jättebina kom. Ett bi siktade direkt in sig på Atrestro och var precis på väg att sticka honom med sin jättelika gadd när Atrestro körde sitt silversvärd genom henne. Biet föll till marken i ett regn av blod. Callistor lyckades även han döda ett bi men allt fler dök upp i hennes ställe. Ett bi lyckades stöta till Atrestro så hårt att han föll till marken och tappade svärdet. När Callistor försökte hjälpa honom upp blev även han fälld av ett bi. Är detta slutet?
Plötsligt kom en lång pil flygande genom tunneln och spetsade fyra bin på rad. Atrestro och Callistor tittade förvånat mot utgången och såg Magistra komma springande med sitt armborst i högsta hugg. Hon hade ett djupt såg på axeln som pumpade ut blod och hennes ögon var fyllda av ilska. De hade aldrig varit så glada över att se henne.
"Magistra!" Callistor sken upp. "Du lever!"
"Ni trodde väl inte att jag skulle ge upp så lätt?" svarade Magistra och laddade om sitt armborst.
"Vi var lite oroliga där ett tag."
Atrestro kastade sig efter sitt svärd och alla tre hjälptes åt att kämpa mot bina. När det sista biet äntligen var dödat skyndade de sig att lämna den blodstänkta tunneln. De befann sig plötsligt i en stor grön dal fylld av vackra träd och högt gräs. Det verkade som att hela dalen på något vis var skyddad mot det kalla vintervädret. Hur kan det vara sommar här?
"Jag trodde att vi skulle bli kvar i tunneln för evigt", sa Atrestro och kastade sig över Magistra. "Tack för att du räddade oss!"
"Aj!" Magistra knuffade bort Atrestro och föll ihop på marken.
"Vi måste hitta hjälp", sa Callistor oroligt. "Jag tror att hon har blivit stucken!"
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
19 december, 2008
18 december, 2008
Julkalendern 2008 - Del 18
Atrestro och Callistor skyndade sig in i den mörka tunneln i jakt på Magistra. De kände hur tunneln blev bredare ju längre in de kom och det drog kallt längs marken.
"Ser du något?" frågade Atrestro oroligt.
"Inte mycket", svarade Callistor. "Ljuset på andra sidan är alldeles för litet."
"Tänk om utgången är blockerad?"
"Låt oss hoppas att den inte är det."
Atrestro kände sig riktigt orolig. Han kunde bara tänka på att hitta Magistra. Tänk om något har hänt henne? Han hade fortfarande dåligt samvete för det som hänt i ladan. Om något hade hänt Magistra skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Pojkarna ökade takten och hörde hela tiden ljudet av hästhovar tätt bakom dem. Plötsligt kände Atrestro hur marken försvann under honom. Han skrek till och föll ner i mörkret samtidigt som han höll hårt om repet hans häst var fastbunden i.
"Atrestro, vad hände?" Callistors röst ekade i den långa tunneln. "Mår du bra?"
Atrestro kände hur han hängde mot en stenvägg och var livrädd för att tappa taget om repet.
"Jag tror att jag föll ner i ett hål av något slag!" svarade han.
"Fan också! Häng kvar så ska jag försöka dra upp dig."
"Jag ska ingenstans. Men skynda dig, Callistor. Jag är rädd!"
Callistor ledde Atrestros häst bakåt och Atrestro kunde känna hur han långsamt drogs uppåt.
"Lämna mig inte!" ropade han skräckslaget.
"Håll i dig bara!"
Atrestro stötte plötsligt till en sten och började återigen falla neråt. Han skrek ut Callistors namn och viftade med armarna omkring sig i hopp om att få tag på en rot eller något annat att hålla sig i. Men så hörde Atrestro ett surrande ljud och kände hur något greppade tag om hans tröja. Vad är det som pågår? Han lyftes uppåt och kunde snart se siluetten av Callistor framför sig.
"Vad är det som händer?" frågade Callistor. "Flyger du?"
"Jag vågar inte vända mig om för att se efter."
Callistor tog ett litet steg framåt och kisade för att se vad det var som hade hjälp Atrestro upp.
"Atrestro, det är ett djur!" skrek han och drog sitt svärd.
Atrestro hann knappt reagera förrän han kastades bakåt i tunneln. Han skrapade ben och armar mot gruset på marken och rullade flera varv innan han slutligen stannade. Atrestro låg stilla en stund och kände hur det rann blod längs ryggen. Det surrande ljudet hördes fortfarande och Atrestro drog även han sitt svärd.
"Atrestro", skrek Callistor. "Mår du bra?"
"Jag blöder", svarade Atrestro med hes röst. "Ser du något?"
"Nej, ingenting."
I samma stund som Atrestro reste sig upp hördes ett surrande ljud några meter bakom honom. Atrestro vände sig om och såg hur ljuset de tidigare hade sett plötsligt blev mycket större, som om något hade flyttat sig från utgången. Det blev plötsligt mycket ljusare i hela tunneln och Atrestro kunde se hur en flock jättebin kom flygande mot honom.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
"Ser du något?" frågade Atrestro oroligt.
"Inte mycket", svarade Callistor. "Ljuset på andra sidan är alldeles för litet."
"Tänk om utgången är blockerad?"
"Låt oss hoppas att den inte är det."
Atrestro kände sig riktigt orolig. Han kunde bara tänka på att hitta Magistra. Tänk om något har hänt henne? Han hade fortfarande dåligt samvete för det som hänt i ladan. Om något hade hänt Magistra skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Pojkarna ökade takten och hörde hela tiden ljudet av hästhovar tätt bakom dem. Plötsligt kände Atrestro hur marken försvann under honom. Han skrek till och föll ner i mörkret samtidigt som han höll hårt om repet hans häst var fastbunden i.
"Atrestro, vad hände?" Callistors röst ekade i den långa tunneln. "Mår du bra?"
Atrestro kände hur han hängde mot en stenvägg och var livrädd för att tappa taget om repet.
"Jag tror att jag föll ner i ett hål av något slag!" svarade han.
"Fan också! Häng kvar så ska jag försöka dra upp dig."
"Jag ska ingenstans. Men skynda dig, Callistor. Jag är rädd!"
Callistor ledde Atrestros häst bakåt och Atrestro kunde känna hur han långsamt drogs uppåt.
"Lämna mig inte!" ropade han skräckslaget.
"Håll i dig bara!"
Atrestro stötte plötsligt till en sten och började återigen falla neråt. Han skrek ut Callistors namn och viftade med armarna omkring sig i hopp om att få tag på en rot eller något annat att hålla sig i. Men så hörde Atrestro ett surrande ljud och kände hur något greppade tag om hans tröja. Vad är det som pågår? Han lyftes uppåt och kunde snart se siluetten av Callistor framför sig.
"Vad är det som händer?" frågade Callistor. "Flyger du?"
"Jag vågar inte vända mig om för att se efter."
Callistor tog ett litet steg framåt och kisade för att se vad det var som hade hjälp Atrestro upp.
"Atrestro, det är ett djur!" skrek han och drog sitt svärd.
Atrestro hann knappt reagera förrän han kastades bakåt i tunneln. Han skrapade ben och armar mot gruset på marken och rullade flera varv innan han slutligen stannade. Atrestro låg stilla en stund och kände hur det rann blod längs ryggen. Det surrande ljudet hördes fortfarande och Atrestro drog även han sitt svärd.
"Atrestro", skrek Callistor. "Mår du bra?"
"Jag blöder", svarade Atrestro med hes röst. "Ser du något?"
"Nej, ingenting."
I samma stund som Atrestro reste sig upp hördes ett surrande ljud några meter bakom honom. Atrestro vände sig om och såg hur ljuset de tidigare hade sett plötsligt blev mycket större, som om något hade flyttat sig från utgången. Det blev plötsligt mycket ljusare i hela tunneln och Atrestro kunde se hur en flock jättebin kom flygande mot honom.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
Ankie Bagger släpper ny singel!
Jag brukar aldrig se på bantningsprogrammet "Du Är Vad Du Äter" men i kväll var jag tvungen då min stora idol Ankie Bagger medverkade! Den glamourösa 80-talsikonen spelade sin nya låt "Du Köper Aldrig Mig" i programmet och jag kan avslöja att den kommer att släppas som singel i början av nästa år. Jag är i extas! Låten är en grymt bra discolåt med 80-talsinspirerat sound.Det finns även en engelsk versionen av låten, "You Can't Buy My Love", som troligtvis kommer att finnas med som B-sida. Låtarna är förresten skrivna av Ankies barndomskamrat Susie Päivärinta från Lili & Susie. Den nya singeln kommer att premiärspelas i "Rix MorronZoo" på Rix FM den 13 januari. Missa inte det! Missa inte heller Ankies officiella hemsida där jag har bidragit med en biografi.
Foto: TV3.
Andra bloggar om: Ankie Bagger, Susie Päivärinta, musik, nöje, italodisco, Lili och Sussie, TV, Du Är Vad Du Äter.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
Vänlighet räcker långt
I dag var jag till sjukhuset och tog prover. Jag kände mig riktigt trött och hade lätt morgonångest. Men allt vände när jag träffade den vänliga sköterskan som var väldigt pratglad. Sticket i armen kändes knappt. Efteråt kände jag mig helt plötsligt mycket gladare. Tänk var lite vänlighet räcker långt!
Det finns alldeles för många där ute som jobbar med människor och inte alls är serviceinriktade eller socialt kompetenta. Jag minns bland annat när jag som barn blev utsatt för en otrevlig busschaufför. Hon förstörde hela min resa och fick mig att inte våga åka buss på flera månader. Nej, sådana personer borde inte få jobba med människor.
Självklart kan alla ha en dålig dag men om man tar ut det på andra bör man nog söka sig om efter ett annat jobb. Jag vill skicka ut en stor kram till alla där ute som bemöter sin omgivning med vänlighet och respekt. Ni är guld värda! Ett litet leende kan göra så mycket.
Andra bloggar om: vardag, ödmjukhet, social kompetens, relationer, kommunikation, människor, vänlighet, sjukvård, respekt.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
Det finns alldeles för många där ute som jobbar med människor och inte alls är serviceinriktade eller socialt kompetenta. Jag minns bland annat när jag som barn blev utsatt för en otrevlig busschaufför. Hon förstörde hela min resa och fick mig att inte våga åka buss på flera månader. Nej, sådana personer borde inte få jobba med människor.
Självklart kan alla ha en dålig dag men om man tar ut det på andra bör man nog söka sig om efter ett annat jobb. Jag vill skicka ut en stor kram till alla där ute som bemöter sin omgivning med vänlighet och respekt. Ni är guld värda! Ett litet leende kan göra så mycket.
Andra bloggar om: vardag, ödmjukhet, social kompetens, relationer, kommunikation, människor, vänlighet, sjukvård, respekt.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
17 december, 2008
Julkalendern 2008 - Del 17
Atrestro vaknade av att något slingrade sig längs hans ben. Han satte sig upp i höet och lyfte på filten som han och Callistor hade haft med sig. Atrestro fick plötsligt syn på en stor råtta som kröp omkring och det fick honom att skrika rätt ut. Råttan skyndade sig ut genom en springa i laduväggen.
"Vad är det?" frågade Callistor som hade vaknat av skriket.
"Jag vaknade av att en råtta kröp längs mitt ben. Den var jättestor!"
"Stackars liten. Ska jag skydda dig?" Callistor log retsamt.
"Ja, du är min hjälte."
"Och du är min."
"Var är Magistra förresten?"
"Hon har säkert gått ut för att hitta något att äta."
"Så vi har hela ladan för oss själva?"
Callistor svarade inte utan lutade sig över Atrestro och de båda pojkarna möttes i en het kyss. Atrestro lade händerna på Callistors rumpa och lät sin tunga leta sig in i hans mun. Callistor smekte Atrestros kropp och pressade sig intensivt mot sin älskare. Jag är i himmelriket!
"Vad håller ni på med?"
De båda pojkarna tittade mot ladudörren där en chockad Magistra stod. I handen höll hon tre sprattlande fiskar som var tänkta att bli deras frukost.
"Magistra, jag hade tänkt berätta för dig om oss." Callistor såg skamsen ut.
Magistra kastade fiskarna i höet och lämnade snabbt ladan.
"Du borde nog prata med henne", sa Atrestro.
"Ja, du har rätt", sa Callistor och lämnade även han Magistra.
"Lämna mig ifred", sa Magistra när Callistor hann ikapp henne vid älven.
"Jag vill förklara."
"Nej, inte nu. Jag orkar inte."
"Jag älskar honom."
Magistra sa ingenting utan gick istället fram till sin häst och klättrade upp på den.
"Vart ska du?" Callistor såg frågande på henne.
"Jag ska till andra sidan av berget."
"Men vi har ju inte hunnit äta."
"Gör vad du vill. Jag ska genom vattenfallet."
Magistra red mot vattenfallet medan Callistor skyndade sig tillbaka till ladan.
"Hur gick det?" undrade Atrestro när Callistor kom in i ladan med ett oroligt ansiktsuttryck.
"Inget vidare. Hon har begett sig till vattenfallet. Vi måste följa efter henne om vi ska hitta."
Atrestro och Callistor packade snabbt ihop sina saker och red mot vattnet. Ju närmre de kom desto större verkade vattenfallet bli. Långa istappar hade börjat bildas på sidorna och glittrade likt kristaller i morgonsolen. Atrestro tyckte att det såg riktigt vackert ut och glömde för en stund att Magistra hade blivit upprörd.
Pojkarna steg av sina hästar och ledde dem upp på klipporna precis framför vattenfallet. Atrestro kände hur vattnet pressade på mot benen och han var rädd för att tappa fotfästet.
"Är du redo?" frågade Callistor. "Det kan bli riktigt kallt och jag vet inte vad som lurar där inne."
"Jag är så redo som man kan bli."
"Jag ska värma dig när allt det här är över."
Atrestro och Callistor gick genom det kalla vattnet och Atrestro tänkte på den varma ladan för att hålla sig varm. Han saknade höet och att ha Callistor tätt intill sig. När de kom ut på andra sidan kunde de se ett litet ljussken från andra sidan den annars mörka tunneln.
"Det där måste vara utgången", sa Callistor samtidigt som han torkade vatten från ansiktet.
Plötsligt hörde pojkarna ett skrik inifrån tunneln.
"Magistra!"
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
"Vad är det?" frågade Callistor som hade vaknat av skriket.
"Jag vaknade av att en råtta kröp längs mitt ben. Den var jättestor!"
"Stackars liten. Ska jag skydda dig?" Callistor log retsamt.
"Ja, du är min hjälte."
"Och du är min."
"Var är Magistra förresten?"
"Hon har säkert gått ut för att hitta något att äta."
"Så vi har hela ladan för oss själva?"
Callistor svarade inte utan lutade sig över Atrestro och de båda pojkarna möttes i en het kyss. Atrestro lade händerna på Callistors rumpa och lät sin tunga leta sig in i hans mun. Callistor smekte Atrestros kropp och pressade sig intensivt mot sin älskare. Jag är i himmelriket!
"Vad håller ni på med?"
De båda pojkarna tittade mot ladudörren där en chockad Magistra stod. I handen höll hon tre sprattlande fiskar som var tänkta att bli deras frukost.
"Magistra, jag hade tänkt berätta för dig om oss." Callistor såg skamsen ut.
Magistra kastade fiskarna i höet och lämnade snabbt ladan.
"Du borde nog prata med henne", sa Atrestro.
"Ja, du har rätt", sa Callistor och lämnade även han Magistra.
"Lämna mig ifred", sa Magistra när Callistor hann ikapp henne vid älven.
"Jag vill förklara."
"Nej, inte nu. Jag orkar inte."
"Jag älskar honom."
Magistra sa ingenting utan gick istället fram till sin häst och klättrade upp på den.
"Vart ska du?" Callistor såg frågande på henne.
"Jag ska till andra sidan av berget."
"Men vi har ju inte hunnit äta."
"Gör vad du vill. Jag ska genom vattenfallet."
Magistra red mot vattenfallet medan Callistor skyndade sig tillbaka till ladan.
"Hur gick det?" undrade Atrestro när Callistor kom in i ladan med ett oroligt ansiktsuttryck.
"Inget vidare. Hon har begett sig till vattenfallet. Vi måste följa efter henne om vi ska hitta."
Atrestro och Callistor packade snabbt ihop sina saker och red mot vattnet. Ju närmre de kom desto större verkade vattenfallet bli. Långa istappar hade börjat bildas på sidorna och glittrade likt kristaller i morgonsolen. Atrestro tyckte att det såg riktigt vackert ut och glömde för en stund att Magistra hade blivit upprörd.
Pojkarna steg av sina hästar och ledde dem upp på klipporna precis framför vattenfallet. Atrestro kände hur vattnet pressade på mot benen och han var rädd för att tappa fotfästet.
"Är du redo?" frågade Callistor. "Det kan bli riktigt kallt och jag vet inte vad som lurar där inne."
"Jag är så redo som man kan bli."
"Jag ska värma dig när allt det här är över."
Atrestro och Callistor gick genom det kalla vattnet och Atrestro tänkte på den varma ladan för att hålla sig varm. Han saknade höet och att ha Callistor tätt intill sig. När de kom ut på andra sidan kunde de se ett litet ljussken från andra sidan den annars mörka tunneln.
"Det där måste vara utgången", sa Callistor samtidigt som han torkade vatten från ansiktet.
Plötsligt hörde pojkarna ett skrik inifrån tunneln.
"Magistra!"
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
16 december, 2008
Julkalendern 2008 - Del 16
Atrestro vaknade av att Callistor kysste honom på kinden. Drömmer jag?
"Vakna, älskling! Vi har en lång resa framför oss.". Callistor log.
"Det är så härligt att se dig le igen!" sa Atrestro och gav Callistor en kram.
"Jag mår mycket bättre i dag. Det hjälpte verkligen att prata med dig i går. Jag antar att jag bara behövde öppna upp mig för någon för att slippa ångesten."
"Du kan alltid prata med mig."
"Tack, sötnos!"
"Har du varit vaken länge?"
"En timme ungefär. Jag har bett Magistra följa med oss till lord Scarbonnes slott. Hon är den enda av oss som vet hur man tar sig in."
"Så bra."
"Du är väl inte svartsjuk fortfarande?"
"Nej, inte efter i går. Nu vet jag hur du känner för mig."
Pojkarna gick ut i vardagsrummet och åt frukost tillsammans med Magistra. Efteråt packade de ihop sina saker och gjorde sig redo för avfärd.
"Vänta lite", sa Magistra när de var på väg ut genom dörren. "Jag höll nästan på att glömma min älskling!"
Callistor och Atrestro såg fundersamt på varandra. Magistra gick tillbaka till vardagsrummet och hämtade sitt armborst från väggen och återvände med ett charmigt leende.
"Nu är jag redo för att möta lord Scarbonne!" sa hon.
Efter att ha hyrt varsin häst lämnade de Smaragdia. Atrestro saknade tryggheten av att vara i en stad men såg fram emot att få reda på sanningen om sitt tidigare liv. Jag hoppas att madame Simsek hade rätt när hon sa att jag skulle finna det jag söker hos lord Scarbonne. Efter att ha ridit i snöovädret i några timmar kom de fram till en lada som låg alldeles intill ett stort berg. Från toppen av berget rann ett vattenfall ner i en liten älv. De klev av hästarna och Magistra pekade mot vattenfallet.
"Vi måste till andra sidan för att kunna fortsätta resan", sa hon.
"Menar du att vi måste klättra?" frågade Atrestro.
"Nej, vi ska gå genom vattenfallet."
"Nu förstår jag inte vad du menar", sa Callistor.
"Bakom vattenfallet ligger en dold tunnel där vi kan ta oss genom. Men det kan bli rätt farligt. Det finns alla möjliga sorters djur där inne."
"Jag längtar redan", sa Atrestro ironiskt. "Vad väntar vi på?"
"Vi kommer att behöva all kraft vi kan få så jag föreslår att vi övernattar i ladan innan vi fortsätter."
De gick in i ladan som var fylld av hö. Atrestro och Callistor kastade sig i höet medan Magistra roat såg på.
"Småpojkar", sa hon glatt.
"Det är riktigt mysigt här", sa Atrestro samtidigt som han kastade lite hö i håret på Callistor. "Jag kommer att sova gott här."
"Det kan ni behöva. Morgondagen kommer att bli riktigt ansträngande."
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
"Vakna, älskling! Vi har en lång resa framför oss.". Callistor log.
"Det är så härligt att se dig le igen!" sa Atrestro och gav Callistor en kram.
"Jag mår mycket bättre i dag. Det hjälpte verkligen att prata med dig i går. Jag antar att jag bara behövde öppna upp mig för någon för att slippa ångesten."
"Du kan alltid prata med mig."
"Tack, sötnos!"
"Har du varit vaken länge?"
"En timme ungefär. Jag har bett Magistra följa med oss till lord Scarbonnes slott. Hon är den enda av oss som vet hur man tar sig in."
"Så bra."
"Du är väl inte svartsjuk fortfarande?"
"Nej, inte efter i går. Nu vet jag hur du känner för mig."
Pojkarna gick ut i vardagsrummet och åt frukost tillsammans med Magistra. Efteråt packade de ihop sina saker och gjorde sig redo för avfärd.
"Vänta lite", sa Magistra när de var på väg ut genom dörren. "Jag höll nästan på att glömma min älskling!"
Callistor och Atrestro såg fundersamt på varandra. Magistra gick tillbaka till vardagsrummet och hämtade sitt armborst från väggen och återvände med ett charmigt leende.
"Nu är jag redo för att möta lord Scarbonne!" sa hon.
Efter att ha hyrt varsin häst lämnade de Smaragdia. Atrestro saknade tryggheten av att vara i en stad men såg fram emot att få reda på sanningen om sitt tidigare liv. Jag hoppas att madame Simsek hade rätt när hon sa att jag skulle finna det jag söker hos lord Scarbonne. Efter att ha ridit i snöovädret i några timmar kom de fram till en lada som låg alldeles intill ett stort berg. Från toppen av berget rann ett vattenfall ner i en liten älv. De klev av hästarna och Magistra pekade mot vattenfallet.
"Vi måste till andra sidan för att kunna fortsätta resan", sa hon.
"Menar du att vi måste klättra?" frågade Atrestro.
"Nej, vi ska gå genom vattenfallet."
"Nu förstår jag inte vad du menar", sa Callistor.
"Bakom vattenfallet ligger en dold tunnel där vi kan ta oss genom. Men det kan bli rätt farligt. Det finns alla möjliga sorters djur där inne."
"Jag längtar redan", sa Atrestro ironiskt. "Vad väntar vi på?"
"Vi kommer att behöva all kraft vi kan få så jag föreslår att vi övernattar i ladan innan vi fortsätter."
De gick in i ladan som var fylld av hö. Atrestro och Callistor kastade sig i höet medan Magistra roat såg på.
"Småpojkar", sa hon glatt.
"Det är riktigt mysigt här", sa Atrestro samtidigt som han kastade lite hö i håret på Callistor. "Jag kommer att sova gott här."
"Det kan ni behöva. Morgondagen kommer att bli riktigt ansträngande."
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
15 december, 2008
Julkalendern 2008 - Del 15
Atrestro såg väldigt chockad ut och stammade när han pratade. "Du menar att du... alltså... du har... eller jag..."
"Ja", avbröt Callistor. "Jag har haft sex med de mest våldsamma männen i Mesmerita."
"Men varför?"
"Jag behövde pengarna. Mat är inte billigt i Mesmerita och jag kunde inte leva på fisk från älven varje dag. Det är speciellt svårt att hitta mat på vintrarna. Jag blev introducerad för Mullrock av en man som jag träffade i Smaragdia. Jag höll på att svälta ihjäl och mannen sa att han visste ett ställe där jag kunde få gratis mat. Det visade sig att jag var tvungen att arbeta ihop till maten. Jag var bara tretton år gammal när jag började."
"Det är ju fruktansvärt!"
"Ja, men jag hade ingen annanstans att vända mig. Madame Simsek brukade ge mig matrester när hon hade något över men hennes ekonomi var inte heller den bästa. Och jag kände inte Magistra på den tiden. Jag har försökt sluta flera gånger men jag har alltid dragits tillbaka till baren."
"Varför då? Du är ju värd så mycket bättre."
"Du är den första som har sagt det till mig. Jag har länge trott att det som pågick där var normalt, att det var jag som var överkänslig. Och ju äldre jag blev desto mer övertygad blev jag om att jag inte kunde något annat."
"Du är ju bra på en massa saker!" Atrestro började gråta. "Utan dig skulle jag aldrig ha överlevt här."
"Det blev som en drog. Jag anade aldrig att det fanns något bättre. Inte förrän du dök upp på baren. Du riktigt lyste av kärlek och värme. Jag kunde inte låta bli att dras till dig trots att mina svarta tankar sa åt mig att sluta hoppas."
De satt tysta en lång stund.
"Snälla förlåt mig!" Callistor snyftade till och började gråta. "Hata mig inte."
Atrestro lade sina armar runt hans hals. "Älskling, varför skulle jag hata dig?"
"För att jag är en idiot. Jag är inget annat än en äcklig horpojke."
"Inget av det är ditt fel! Du gjorde vad du kunde för att överleva. Du blev intvingad i något som du inte kunde ta dig ur. De förstörde dig!"
Callistor stirrade ut i rymden. "Jag minns första gången jag träffade en kund. Jag hade ingen aning om vad som pågick på baren men han tvingade sig på mig medan Mullrock såg på. Jag kände mig så blottad. Mullrock sa till mig att detta var mitt öde, att jag inte var värd annat. Jag känner mig fortfarande smutsig. "
Atrestro kände sig illamående men försökte visa sig stark för Callistor. Han behöver mig.
"Vet Magistra om det här?" frågade han.
"Nej, ingen av mina vänner vet förutom du. Mitt och Magistras förhållande tog slut på grund av min rädsla. Jag stötte bort henne. Kanske var jag aldrig kär i henne på riktigt. Jag sökte bara efter någon som kunde rädda mig från mig själv."
"Tror du att jag kan rädda dig?"
"Magistra är en fantastisk person på alla sätt och vis men jag kände inte för henne så som jag känner för dig. Hon skulle aldrig lyckas få mig att känna så som du har gjort på den här korta tid."
Det var första gången Callistor hade visat så starka känslor för något. Atrestro var ledsen och arg för Callistors skull men samtidigt glad över att han hade hjälpt honom öppna upp sig. Nu förstod han varför Callistor hade varit så kall mot honom. Det var inte hat, det var rädsla. Bakom den tuffa ytan fanns en trasig liten pojke som behövde kärlek.
"Jag lovar att jag aldrig ska gå tillbaka dit igen", sa Callistor.
"Och jag lovar att aldrig sluta älska dig", sa Atrestro och torkade Callistors tårar. "Så länge jag lever ska jag kämpa för att du ska slippa vara rädd. Jag kanske inte kan läka dina sår helt men jag hoppas att jag kan lindra dem."
"Du är min hjälte".
Den natten höll Atrestro om Callistor hårt och smekte hans kind tills han somnade.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
"Ja", avbröt Callistor. "Jag har haft sex med de mest våldsamma männen i Mesmerita."
"Men varför?"
"Jag behövde pengarna. Mat är inte billigt i Mesmerita och jag kunde inte leva på fisk från älven varje dag. Det är speciellt svårt att hitta mat på vintrarna. Jag blev introducerad för Mullrock av en man som jag träffade i Smaragdia. Jag höll på att svälta ihjäl och mannen sa att han visste ett ställe där jag kunde få gratis mat. Det visade sig att jag var tvungen att arbeta ihop till maten. Jag var bara tretton år gammal när jag började."
"Det är ju fruktansvärt!"
"Ja, men jag hade ingen annanstans att vända mig. Madame Simsek brukade ge mig matrester när hon hade något över men hennes ekonomi var inte heller den bästa. Och jag kände inte Magistra på den tiden. Jag har försökt sluta flera gånger men jag har alltid dragits tillbaka till baren."
"Varför då? Du är ju värd så mycket bättre."
"Du är den första som har sagt det till mig. Jag har länge trott att det som pågick där var normalt, att det var jag som var överkänslig. Och ju äldre jag blev desto mer övertygad blev jag om att jag inte kunde något annat."
"Du är ju bra på en massa saker!" Atrestro började gråta. "Utan dig skulle jag aldrig ha överlevt här."
"Det blev som en drog. Jag anade aldrig att det fanns något bättre. Inte förrän du dök upp på baren. Du riktigt lyste av kärlek och värme. Jag kunde inte låta bli att dras till dig trots att mina svarta tankar sa åt mig att sluta hoppas."
De satt tysta en lång stund.
"Snälla förlåt mig!" Callistor snyftade till och började gråta. "Hata mig inte."
Atrestro lade sina armar runt hans hals. "Älskling, varför skulle jag hata dig?"
"För att jag är en idiot. Jag är inget annat än en äcklig horpojke."
"Inget av det är ditt fel! Du gjorde vad du kunde för att överleva. Du blev intvingad i något som du inte kunde ta dig ur. De förstörde dig!"
Callistor stirrade ut i rymden. "Jag minns första gången jag träffade en kund. Jag hade ingen aning om vad som pågick på baren men han tvingade sig på mig medan Mullrock såg på. Jag kände mig så blottad. Mullrock sa till mig att detta var mitt öde, att jag inte var värd annat. Jag känner mig fortfarande smutsig. "
Atrestro kände sig illamående men försökte visa sig stark för Callistor. Han behöver mig.
"Vet Magistra om det här?" frågade han.
"Nej, ingen av mina vänner vet förutom du. Mitt och Magistras förhållande tog slut på grund av min rädsla. Jag stötte bort henne. Kanske var jag aldrig kär i henne på riktigt. Jag sökte bara efter någon som kunde rädda mig från mig själv."
"Tror du att jag kan rädda dig?"
"Magistra är en fantastisk person på alla sätt och vis men jag kände inte för henne så som jag känner för dig. Hon skulle aldrig lyckas få mig att känna så som du har gjort på den här korta tid."
Det var första gången Callistor hade visat så starka känslor för något. Atrestro var ledsen och arg för Callistors skull men samtidigt glad över att han hade hjälpt honom öppna upp sig. Nu förstod han varför Callistor hade varit så kall mot honom. Det var inte hat, det var rädsla. Bakom den tuffa ytan fanns en trasig liten pojke som behövde kärlek.
"Jag lovar att jag aldrig ska gå tillbaka dit igen", sa Callistor.
"Och jag lovar att aldrig sluta älska dig", sa Atrestro och torkade Callistors tårar. "Så länge jag lever ska jag kämpa för att du ska slippa vara rädd. Jag kanske inte kan läka dina sår helt men jag hoppas att jag kan lindra dem."
"Du är min hjälte".
Den natten höll Atrestro om Callistor hårt och smekte hans kind tills han somnade.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
Dagens dramaqueen: Linda Gray
Dagens dramaqueen är ingen mindre än den amerikanska skådespelerskan Linda Gray. Denna glamourösa såpadiva föddes 1940 i Kalifornien, USA. Hon hade flera små roller i diverse TV-serier och filmer innan genombrottet. Linda arbetade även som fotomodell och hennes ben användes bland annat på den sexiga affischen till storfilmen "Mandomsprovet" 1967.Men det var först 1978 som Lindas stora genombrott kom i den nya såpoperan "Dallas". Från början var hennes roll rätt liten men skaparna insåg snabbt hennes potential och utökade rollen till en av huvudrollerna. Linda spelade den alkoholiserade Sue Ellen Ewing och blev snabbt en ikon tillsammans med TV-maken J.R. Ewing (Larry Hagman). Linda stannade kvar i serien ända till 1989 och återvände i seriens sista avsnitt 1991.
1994 gästspelade Linda i fyra avsnitt av såpoperan "Melrose Place" där hon spelade Amanda Woodwards (Heather Locklear) bitchiga mamma Hillary Michaels. Samma år fick karaktären en helt egen spinoffserie vid namn "Models Inc." där några av skådespelarna från "Melrose Place" medverkade. Serien blev tyvärr ingen succé i USA och lades ner efter bara en säsong. I Europa gick det dock bättre för serien och än i dag hoppas många att den enda säsongen ska släppas på DVD.
I slutet av 90-talet återvände Linda till rollen som Sue Ellen. Denna gång var det i TV-filmerna "J.R. Returns" och "War Of The Ewings" som avslutade "Dallas"-epoken. Nu för tiden driver Linda ett eget produktionsbolag som gör dokumentärfilmer samt medverkar i diverse teaterpjäser. Hon gästspelar även i olika TV-serier då och då. Senast var i ett avsnitt av den nya ungdomsserien "90210" från i år. Linda hade även en återkommande roll i såpoperan "Glamour" 2004-2005 som den omtyckta karaktären Priscilla Kelly.
Jag har varit ett stort fan av Linda Gray sedan jag såg henne i "Dallas" första gången. Vem kan låta bli att älska den tragiska Sue Ellen? Linda gav liv åt karaktären med sin darrande underläpp och sina gigantiska axelvaddar. Senast i år dök hon upp på trettioårsfirandet av "Dallas" tillsammans med flera av sina gamla kollegor. Hon var lika vacker som alltid och stal uppmärksamheten från alla andra. Vågar man hoppas på ännu en film baserad på den klassiska såpoperan? Om det blir av så är Linda Gray ett måste i rollen som allas vår Sue Ellen Ewing!
Källa: IMDB.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
Jag älskar att skriva
Många har frågat efter min självbiografi och tyvärr så har den fått stå tillbaka lite den senaste tiden. Jag har varit så stressad och haft fullt upp med andra skrivprojekt. Dessutom så river den upp gamla sår så jag har inte riktigt haft ork. Men jag lovar att den kommer så småningom. Jag älskar ju att skriva!
Jag kan förresten avslöja att jag har planer på att ge ut en novellsamling. Den kommer bland annat att innehålla en bearbetad och förlängd version av min julkalender, samt en massa annat smått och gott!
Det blir mycket HBT-tema i novellerna och jag hoppas att ni läsare kommer att gilla dem. Tack för ert tålamod och för alla söta kommentarer! De gör mig riktigt glad.
För att få senaste nytt om mina bokprojekt, gå gärna med i min författarsida på Facebook.
Jag kan förresten avslöja att jag har planer på att ge ut en novellsamling. Den kommer bland annat att innehålla en bearbetad och förlängd version av min julkalender, samt en massa annat smått och gott!
Det blir mycket HBT-tema i novellerna och jag hoppas att ni läsare kommer att gilla dem. Tack för ert tålamod och för alla söta kommentarer! De gör mig riktigt glad.
För att få senaste nytt om mina bokprojekt, gå gärna med i min författarsida på Facebook.
14 december, 2008
Julkalendern 2008 - Del 14
Efter att ha plåstrat om Callistors panna bjöd Magistra honom och Atrestro på mat framför brasan i vardagsrummet.
"Så du minns alltså ingenting?" frågade Magistra och drack en klunk te.
"Nej", svarade Atrestro. "Det enda jag minns är det som har hänt efter att jag vaknade upp i skjulet. Men det är konstigt att jag minns hur man talar och går. Borde inte det också ha försvunnit med minnet?"
"Det är vanligt när det gäller minnesförlust. Du minns vardagliga saker, till exempel hur man pratar och kokar te, men din egen identitet och dina minnen är bortglömda."
"Hur ska jag göra för att få tillbaka dem?"
"Jag vet inte, men jag är säker på att Callistor hjälper dig hitta svaret." Magistra pussade Callistor på kinden. "Han har mängder av oanade talanger."
Atrestro kände sig illa till mods och reste sig upp. "Jag tror att jag ska gå och lägga mig. Tack för maten, Magistra. Vi ses i morgon."
"Jag följer med dig", sa Callistor och reste sig upp. "Jag är också trött."
"Du kan ju sova i min säng", sa Magistra. "Det finns gott om plats."
"Tack, men jag ska göra min vän sällskap."
De båda pojkarna gick och lade sig i det lilla gästrummet. De låg tätt intill varandra och tittade på ljuskronan som hängde i taket.
"Så jag har blivit degraderad till att bara vara din vän nu?" frågade Atrestro svartsjukt.
"Vad menar du?"
"Ja, du sa att du skulle göra din VÄN sällskap. Jag trodde att vi var mer än så."
"Det är klart vi är", sa Callistor. "Förlåt. Jag vet hur svartsjuk Magistra är och jag orkar verkligen inte bråka."
"Det är lugnt", sa Atrestro och böjde sig fram för att kyssa Callistor godnatt.
Callistor knuffade ännu en gång undan honom med en besvärad min.
"Vad är det som är fel?" frågade Atrestro irriterat. "Varför stöter du bort mig?"
"Inget är fel."
"Jag märker ju att det är något. Du kan lita på mig, Callistor. Jag hoppas att du vet det."
"Okej, jag ska berätta!" Callistor såg allvarligt på Atrestro. "Minns du att du frågade mig vad jag arbetade som på Mullrocks bar?"
"Ja, och du undvek att svara på frågan."
"Jag ville inte att du skulle veta. Jag var rädd för att du skulle vända mig ryggen."
"Det skulle jag aldrig göra. Jag tycker ju om dig mer än något annat."
"Jag tycker om dig också. Det är bara det att jag är så rädd för att komma någon nära och att de sedan ska lämna mig när de får veta vad jag har gjort."
"Vad är så hemskt?"
"Jag arbetade som prostituerad på baren, Atrestro. Jag sålde mig själv på Mesmeritas äckligaste bordell."
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
"Så du minns alltså ingenting?" frågade Magistra och drack en klunk te.
"Nej", svarade Atrestro. "Det enda jag minns är det som har hänt efter att jag vaknade upp i skjulet. Men det är konstigt att jag minns hur man talar och går. Borde inte det också ha försvunnit med minnet?"
"Det är vanligt när det gäller minnesförlust. Du minns vardagliga saker, till exempel hur man pratar och kokar te, men din egen identitet och dina minnen är bortglömda."
"Hur ska jag göra för att få tillbaka dem?"
"Jag vet inte, men jag är säker på att Callistor hjälper dig hitta svaret." Magistra pussade Callistor på kinden. "Han har mängder av oanade talanger."
Atrestro kände sig illa till mods och reste sig upp. "Jag tror att jag ska gå och lägga mig. Tack för maten, Magistra. Vi ses i morgon."
"Jag följer med dig", sa Callistor och reste sig upp. "Jag är också trött."
"Du kan ju sova i min säng", sa Magistra. "Det finns gott om plats."
"Tack, men jag ska göra min vän sällskap."
De båda pojkarna gick och lade sig i det lilla gästrummet. De låg tätt intill varandra och tittade på ljuskronan som hängde i taket.
"Så jag har blivit degraderad till att bara vara din vän nu?" frågade Atrestro svartsjukt.
"Vad menar du?"
"Ja, du sa att du skulle göra din VÄN sällskap. Jag trodde att vi var mer än så."
"Det är klart vi är", sa Callistor. "Förlåt. Jag vet hur svartsjuk Magistra är och jag orkar verkligen inte bråka."
"Det är lugnt", sa Atrestro och böjde sig fram för att kyssa Callistor godnatt.
Callistor knuffade ännu en gång undan honom med en besvärad min.
"Vad är det som är fel?" frågade Atrestro irriterat. "Varför stöter du bort mig?"
"Inget är fel."
"Jag märker ju att det är något. Du kan lita på mig, Callistor. Jag hoppas att du vet det."
"Okej, jag ska berätta!" Callistor såg allvarligt på Atrestro. "Minns du att du frågade mig vad jag arbetade som på Mullrocks bar?"
"Ja, och du undvek att svara på frågan."
"Jag ville inte att du skulle veta. Jag var rädd för att du skulle vända mig ryggen."
"Det skulle jag aldrig göra. Jag tycker ju om dig mer än något annat."
"Jag tycker om dig också. Det är bara det att jag är så rädd för att komma någon nära och att de sedan ska lämna mig när de får veta vad jag har gjort."
"Vad är så hemskt?"
"Jag arbetade som prostituerad på baren, Atrestro. Jag sålde mig själv på Mesmeritas äckligaste bordell."
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)