Atrestro vaknade av att något slingrade sig längs hans ben. Han satte sig upp i höet och lyfte på filten som han och Callistor hade haft med sig. Atrestro fick plötsligt syn på en stor råtta som kröp omkring och det fick honom att skrika rätt ut. Råttan skyndade sig ut genom en springa i laduväggen.
"Vad är det?" frågade Callistor som hade vaknat av skriket.
"Jag vaknade av att en råtta kröp längs mitt ben. Den var jättestor!"
"Stackars liten. Ska jag skydda dig?" Callistor log retsamt.
"Ja, du är min hjälte."
"Och du är min."
"Var är Magistra förresten?"
"Hon har säkert gått ut för att hitta något att äta."
"Så vi har hela ladan för oss själva?"
Callistor svarade inte utan lutade sig över Atrestro och de båda pojkarna möttes i en het kyss. Atrestro lade händerna på Callistors rumpa och lät sin tunga leta sig in i hans mun. Callistor smekte Atrestros kropp och pressade sig intensivt mot sin älskare. Jag är i himmelriket!
"Vad håller ni på med?"
De båda pojkarna tittade mot ladudörren där en chockad Magistra stod. I handen höll hon tre sprattlande fiskar som var tänkta att bli deras frukost.
"Magistra, jag hade tänkt berätta för dig om oss." Callistor såg skamsen ut.
Magistra kastade fiskarna i höet och lämnade snabbt ladan.
"Du borde nog prata med henne", sa Atrestro.
"Ja, du har rätt", sa Callistor och lämnade även han Magistra.
"Lämna mig ifred", sa Magistra när Callistor hann ikapp henne vid älven.
"Jag vill förklara."
"Nej, inte nu. Jag orkar inte."
"Jag älskar honom."
Magistra sa ingenting utan gick istället fram till sin häst och klättrade upp på den.
"Vart ska du?" Callistor såg frågande på henne.
"Jag ska till andra sidan av berget."
"Men vi har ju inte hunnit äta."
"Gör vad du vill. Jag ska genom vattenfallet."
Magistra red mot vattenfallet medan Callistor skyndade sig tillbaka till ladan.
"Hur gick det?" undrade Atrestro när Callistor kom in i ladan med ett oroligt ansiktsuttryck.
"Inget vidare. Hon har begett sig till vattenfallet. Vi måste följa efter henne om vi ska hitta."
Atrestro och Callistor packade snabbt ihop sina saker och red mot vattnet. Ju närmre de kom desto större verkade vattenfallet bli. Långa istappar hade börjat bildas på sidorna och glittrade likt kristaller i morgonsolen. Atrestro tyckte att det såg riktigt vackert ut och glömde för en stund att Magistra hade blivit upprörd.
Pojkarna steg av sina hästar och ledde dem upp på klipporna precis framför vattenfallet. Atrestro kände hur vattnet pressade på mot benen och han var rädd för att tappa fotfästet.
"Är du redo?" frågade Callistor. "Det kan bli riktigt kallt och jag vet inte vad som lurar där inne."
"Jag är så redo som man kan bli."
"Jag ska värma dig när allt det här är över."
Atrestro och Callistor gick genom det kalla vattnet och Atrestro tänkte på den varma ladan för att hålla sig varm. Han saknade höet och att ha Callistor tätt intill sig. När de kom ut på andra sidan kunde de se ett litet ljussken från andra sidan den annars mörka tunneln.
"Det där måste vara utgången", sa Callistor samtidigt som han torkade vatten från ansiktet.
Plötsligt hörde pojkarna ett skrik inifrån tunneln.
"Magistra!"
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
