Callistor bar Magistra med sina starka armar då de skyndade genom den gröna dalen.
"Kom igen, Magistra!" sa han till henne. "Du får inte dö nu."
Atrestro såg oroligt på Callistor. "Vi borde lägga om såret."
"Ja, du har rätt. Jag hoppas bara att vi kan finna hjälp innan det är försent."
Atrestro sprang fram till ett av träden och drog av några stora blad. Han skyndade tillbaka och lade bladen på det blödande såret. Det stoppade en del av blodflödet men Atrestro befarade att det inte skulle hålla länge. Pojkarna närmade sig andra sidan av dalen och såg en stor öppning i berget.
"Där är utgången!" utbrast Atrestro och tog ledningen.
När de kom ut ur dalen möttes de åter av snöflingor som började täcka marken. Till sin stora glädje kunde de se en liten stuga med halmtak.
"En stuga!" utbrast Callistor hoppfullt.
Pojkarna skyndade sig fram och knackade på dörren. Snälla, var hemma! Dörren öppnades och framför dem stod en ung man med rött kortklippt hår.
"Vad har hänt?" frågade mannen när han fick syn på Magistras sår.
"Hon blev stucken av ett jättebi", svarade Atrestro. "Snälla, kan du hjälpa oss?"
"Absolut! Kom in."
Callistor bar in Magistra i den lilla stugan och lade henne på en soffa i vardagsrummet. Mannen bad pojkarna sätta sig ner och vänta medan han gick in i ett av rummen och stängde dörren efter sig.
"Vad håller han på med tror du?" frågade Atrestro. "Han verkar så lugn."
"Jag har ingen aning." Callistor vred oroligt på sig och sneglade på Magistras sår. "Tänk om hon inte överlever?"
"Vi måste försöka vara starka."
"Varför kommer han aldrig tillbaka? Tänk om vi har blivit lurade! Vi kanske borde fortsätta leta efter hjälp någon annanstans?"
"Ta det lugnt, Callistor. Han sa ju att han skulle hjälpa oss."
"Han kanske är en av lord Scarbonnes män. Magistra får inte dö."
"Hon kommer inte att dö! Vi tillåter det inte."
Dörren öppnades och mannen kom tillbaka med en kittel i handen. Han satte sig på golvet vid soffan och pojkarna kunde känna en stark illaluktande doft från kitteln. Den unge mannen skulle precis hälla ut innehållet på såret då Callistor stoppade honom.
"Vänta lite!" utbrast han och tittade på den gröna sörjan i kitteln. "Vad gör du?"
"Jag hjälper er vän", svarade mannen och log.
"Vad är det där för något?"
"Det är en egen liten blandning."
"Hur vet vi att vi kan lita på dig?"
"Ni har inte mycket val, eller hur?"
Atrestro lade sin hand på Callistors axel. "Han har rätt. Vi har inte tid att gräla."
Callistor släppte förbi den unge mannen som snabbt smetade ut innehållet i kitteln över såret. Strax därpå öppnade Magistra ögonen och såg förvirrat på pojkarna.
"Du är vaken! Hur mår du?" Callistor stirrade på henne.
"Jag känner mig väldigt svag", svarade Magistra och tog sig för pannan. "Men det gör konstigt nog inte ont längre."
Callistor tittade på den unge mannen. "Vad snabbt det verkade!"
"Ja, jag bor ju nära gigantiska bin så jag har lärt mig vad som hjälper mot deras sting", svarade mannen. "Men det kommer att ta ett par dagar för henne att vara helt återställd. Hon behöver mycket vila."
"Jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt. Jag var bara så rädd för att förlora Magistra."
"Det är ingen fara! Jag skulle säkert ha reagerat likadant. Jag heter Thundor förresten och ni får gärna stanna här tills er vän har blivit återställd."
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
