Vagnen stannade till och pojkarna hörde hur mannen klev av hästen och lämnade platsen de befann sig på.
"Vi måste skynda oss ut innan han är tillbaka", viskade Atrestro.
De båda pojkarna kröp fram ur höet och lämnade vagnen. De befann sig i ett avlångt stall med trätak och vita stenväggar. Ett tiotal hästar stod i de rymliga spiltorna och på väggarna vette små fönster ut mot slottsgården. Atrestro ledde Callistor in i en tom spilta så att ingen skulle kunna se dem.
"Du blöder rejält", sa Atrestro oroligt.
"Det är ingen fara", svarade Callistor. "Jag klarar mig."
"Är du säker?"
"Jag behöver bara något som stoppar blodflödet."
Atrestro smög ut ur spiltan och såg sig omkring. Han fick syn på en fylld hösäck som stod lutad mot väggen. Atrestro rusade fram till säcken och tömde den på innehåll. Sedan sprang han tillbaka till Callistor och rev bort en bred bit av säcken.
"Vad gjorde jag utan dig?" frågade Callistor och sträckte fram sin blödande arm.
"Se mig som din personliga sjuksyster". Atrestro log och knöt tygbiten runt såret.
"Jag känner mig lite yr."
"Det är inte konstigt. Du har förlorat en hel del blod. Vi kanske borde stanna och vila en stund?"
"Nej, det hinner vi inte. Vi har mycket jobb framför oss."
"Jag litar på dig. Vilket är vårt nästa steg?"
"Enligt madame Simsek finns svaret på dina frågor någonstans i slottet så jag föreslår att vi letar upp lord Scarbonnes tronsal."
Pojkarna gick försiktigt mot den öppna porten som ledde ut till slottsgården. Där ute kryllade det av vakter och Atrestro såg nervöst på Callistor.
"Det är omöjligt för oss att ta oss in", sa han. "Vakterna är hur många som helst!"
"Oroa dig inte." Callistor såg sig om i stallet. "Vi får helt enkelt hitta en annan ingång."
I andra sidan av stallet kunde de se en liten trädörr. Callistor skyndade fram till den och lade händerna på handtaget. Dörren var låst.
"Jag borde ha förstått att det inte var så enkelt", sa Callistor irriterat.
Atrestro såg på honom och sedan på dörren. Han drog sitt silversvärd och kände hur det nästan brände i handen. Han tog några steg bakåt och gjorde sig redo att attackera låset. Men plötsligt kom en stark ljusstråle från svärdet och träffade dörren som direkt gav vika.
"Wow!" utbrast Callistor imponerat. "Hur gjorde du det där?"
"Jag har ingen aning! Jag fick svärdet av madame Simsek och..."
"Det förklarar allt. Hon har en förmåga att förgylla tillvaron med lite magi."
Atrestro och Callistor trampade över den nu trasiga dörren och kom in i en mörk korridor utan fönster. På andra sidan dörren fanns en stentrappa som ledde uppåt. Pojkarna skyndade sig upp för de breda trappstegen tills de kom till ännu en trädörr. Den var olåst så de smög sig genom den om kom ut i en stor hall. På väggarna hängde tavlor föreställande vackra lättklädda flickor och i taket hängde ljuskronor med stearinljus som alla var tända.
"Vi är inne!" Callistor log brett. "Nu måste vi bara hitta rätt sal."
"Jag börjar bli orolig. Tänk om lord Scarbonne är där."
"Då får vi slåss."
"Jag vill helst undvika våld om det är möjligt."
"Tro mig, om vi träffar lord Scarbonne så kommer vi bli tvungna att ta till våld."
"Vänta!" Atrestro stannade till och såg sig omkring. "Hörde du det där?"
Båda kunde höra ljudet av fotsteg som snabbt närmade sig. Innan de hann reagera hördes ett svischande ljud och Atrestro ryckte till. Han kände en oerhörd smärta i magen och böjde försiktigt ner huvudet. Han hade blivit träffad av en silverpil. Blod började rinna från magen och Atrestro föll ihop på det kalla stengolvet samtidigt som lord Scarbonnes vakter omringade dem. Det får inte sluta såhär. Callistor, jag behöver dig!
Det sista Atrestro hörde innan allt svartnade var Callistors röst. "Atrestro, lämna mig inte!"
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
