Atrestro och Callistor packade ihop ett varsitt knyte kläder, filtar och mat innan de begav sig till älven. Det var rätt blåsigt ute och de befarade att det skulle bli snö.
"Jag saknar redan värmen i din koja", sa Atrestro när han steg ut på träbryggan.
"Jag med", svarade Callistor och töjde loss ekan. "Låt oss bara hoppas att det inte börjar snöa igen."
De behövde inte ro speciellt mycket eftersom strömmen var så stark. Den lilla ekan kändes som en nål i en höstack på den stora älven. Äntligen är vi på väg! Atrestro njöt av de vackra miljöerna de passerade och glömde för en stund att de faktiskt var på ett farligt uppdrag. Speciellt tagen blev han av ett par gigantiska gröna ängar som bredde ut sig på varsin sida av älven. Han tyckte sig även kunna skymta ett par rådjur. Långt bortom ängarna kunde han även se höga berg med snö på topparna.
"De verkar som att vi är ute ur den djupaste delen av skogen nu", sa Atrestro.
"Det stämmer. Börjar du ångra dig?"
"Absolut inte! Jag hoppas verkligen att din vän kan hjälpa oss hitta vägen till slottet."
"Det kan hon. Vi har känt varandra sedan vi var barn och hon har aldrig haft fel förr."
När det blev mörkt så stannade Callistor till vid kanten av älven. De satt kvar i den lilla ekan som nätt och jämt rymde dem båda. Det var rätt kallt så de virade in sig i en varsin filt och njöt av den stjärnklara himlen.
"Det känns nästan overkligt", sa Atrestro.
"Vad då?"
"Att något kan vara såhär vackert."
"Min far brukade alltid säga till mig att varje stjärna har en egen historia att berätta. Att man kan jämföra stjärnor med sagoböcker. Skillnaden är bara att man får hitta på sina egna historier när det gäller stjärnor. Jag brukade ligga i gräset utanför min fars hus i timmar och titta på stjärnorna samtidigt som jag fantiserade ihop berättelser."
"Var är din far nu?"
Callistor blev genast väldigt allvarlig. "Armén dödade honom när han protesterade mot lord Scarbonnes tyranni."
"Förlåt." Atrestro såg sorgset på Callistor. "Jag menade inte att riva upp gamla sår."
"Det är ingen fara. Det är många år sedan nu. Men jag tänker fortfarande på honom varje gång det är stjärnklart ute."
"Jag önskar att jag kunde minnas mina föräldrar."
"Det kommer du att göra."
De satt tysta en lång stund och lyssnade på ljudet av vinden som letade sig mellan träden vid sidan av älven.
"Vem tog hand om dig när din far dog?" frågade Atrestro och bröt tystnaden.
"Jag har fått klara mig på egen hand sedan dess. Jag var bara tretton år gammal när han dog så det blev väldigt ensamt."
Atrestro tog sin filt och kröp ihop intill Callistor. "Du är inte ensam längre."
"Inte du heller" sa Callistor och såg djupt in i Atrestros ögon.
Det pirrade till i magen på Atrestro och han vände generat bort ansiktet. Callistor lade försiktigt sin hand på Atrestros haka och vände tillbaka ansiktet mot sig. Atrestro slöt sina ögon då Callistor böjde sig fram och kysste honom ömt. Jag kan knappt tro att det är sant. Han bryr sig verkligen om mig, på riktigt. Atrestro kysste Callistor tillbaka och smekte samtidigt hans kind.
"Du är viktig för mig", sa Callistor allvarligt.
"Detsamma", svarade Atrestro. "Jag är så lycklig över att du följer med mig på min resa."
Atrestro lade sig på Callistors starka arm och tittade upp i himlen. Det dröjde inte länge förrän de båda pojkarna somnade tätt intill varandra.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr, julkalender, HBTQ.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
