"Här bor jag!" sa Callistor och pekade stolt på ett gigantiskt träd.
Atrestro tittade förvirrat på honom. "Jag ser bara ett träd."
"Jag bor uppe i trädet."
"Jag ser inget annat än löv."
Callistor tog Atrestros hand och ledde honom till baksidan av trädet där en repstege hängde.
"I Mesmerita måste man ha ett öppet sinne", sa Callistor och började klättra upp för stegen.
Atrestro följde efter honom men i långsam takt för att inte belasta sin skadade fot. Ju högre upp de kom desto mer förvirrad kände sig Atrestro. Vart är vi på väg egentligen?
När Atrestro väl kom till toppen av stegen stod Callistor på en av de tjocka grenarna och väntade. Han sträckte sin hand till Atrestro och hjälpte honom upp. De båda pojkarna gick längs grenen in bland löven och framför dem, närmast stammen, låg en stor trädkoja.
"Välkommen till mitt hem!" sa Callistor glatt.
"Wow!" sa Atrestro. "Bor du verkligen här uppe?"
"Ja, varför inte? Kojan är dold bakom alla löv så jag behöver inte oroa mig för främlingar. Sedan så är utsikten ett stort plus!"
"Är du inte rädd att kojan ska blåsa bort om det blir storm?"
"Grabben, har du inte sett hur gigantiskt trädet är? Grenarna skulle hålla en hel stad om det skulle behövas."
Callistor låste upp dörren till kojan och lät Atrestro gå in först. Kojan var mysigt inredd och mycket större än vad den såg ut att vara från utsidan. Den innehöll två rum: Ett stort vardagsrum med spis och kokvrå, samt ett mindre sovrum. I vardagsrummet fanns även ett stort fönster med en gudomlig utsikt och i taket hängde en ljuskrona gjord av trä.
"Gud, så vackert det är!" sa Atrestro förtjust när han såg ut genom fönstret. "Man ser ju hur långt som helst."
"Ja, jag lövade grenarna utanför fönstret för att få en bättre utsikt. Nu kan man se ända till bergen bortom skogen."
Atrestro njöt av den vackra utsikten och kände sig glad över att ha träffat Callistor. Även om han inte kände Callistor speciellt bra så kände han sig trygg i hans närhet. Medan Atrestro vilade sin fot lagade Callistor snabbt till en måltid bestående av fisk som han hade fångat tidigare under dagen. När solen började gå ner åt de tillsammans vid bordet närmast det stora fönstret. Jag minns inte var jag kommer ifrån men jag är säker på att jag aldrig har sett en så vacker solnedgång.
Efter middagen tog Callistor med Atrestro in i sovrummet.
"Jag antar att du är väldigt trött", sa han och pekade på den lilla sängen.
"Ja, det är jag. Var ska du sova?"
"Trodde du att jag tänkte ge upp min sovplats för dig?"
"Förlåt, jag menade inte att verka oartig. Jag kan sova på golvet eller så..."
"Det finns tillräckligt med plats för oss båda", avbröt Callistor leende. "Mitt golv är inte skonsamt för någons rygg."
Callistor kröp ner under täcket och Atrestro följde försiktigt efter honom.
"Tror du att jag någonsin kommer att hitta hem?" frågade Atrestro där han låg och stirrade upp i trätaket.
Han fick inget svar och när han vred på huvudet såg han att Callistor redan hade somnat. Jag antar att ingen har svaret på den frågan.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr, julkalender, HBTQ.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
