Atrestro vaknade av fågelkvittret utanför sovrumsfönstret. När han öppnade ögonen märkte han att han låg och höll om Callistor. Callistor vaknade också och de båda pojkarna tittade chockat på varandra.
"Oj!" utbrast Atrestro och drog snabbt undan sin arm. "Jag måste ha drömt något konstigt."
"Du kanske drömde en mardröm och behövde någon som skyddade dig", retades Callistor.
"Jag behöver ingen hjälte."
"Ska vi slå vad?"
Pojkarna åt bröd till frukost vid det stora fönstret. Solen strålade in på dem Atrestro njöt av lugnet.
"Jag kommer aldrig sluta fascineras av den underbara utsikten", sa han.
"Jag är glad att du gillar den", svarade Callistor. "Du är välkommen att stanna här så länge du vill."
"Tack, Callistor. Jag är verkligen tacksam för det. Men jag måste försöka hitta svaren på alla mina frågor. Och om jag ska tro madame Simsek så måste jag bege mig ända till lord Scarbonnes slott för att finna sanningen."
"Du inser att det kan bli rätt farligt va?"
"Ja, men jag har inte så mycket att välja på. Jag kan ju inte gå omkring hela livet utan att veta vem jag är."
"Jag förstår det." Callistor lade sin hand på Atrestros. "Jag vill följa med dig i så fall."
"Vill du?"
"Ja, jag tänker inte låta min vän bli skadad."
Atrestro kände sig alldeles varm inombords. Han ser mig som sin vän. Kanske finns det hopp för Mesmerita trots allt.
Efter frukosten begav sig pojkarna ut i skogen på jakt efter föda. Callistor tog med Atrestro till en stor älv som låg mitt i skogen. Vattnet forsade vilt och vid kanten fanns en liten brygga där en gammal träeka var fasttöjd. Callistor hämtade två fiskespön som låg i ekan.
"Vad säger du om fisk till middag?" frågade han och satte sig på bryggan.
"Det blir toppen!" svarade Atrestro. "Är det där din eka?"
"Ja, jag har byggt både den och bryggan helt på egen hand. Jag tänkte att vi skulle använda ekan för att ta oss till lord Scarbonnes slott."
"Så du vet var slottet ligger?"
"Nej, men jag känner någon som vet. Och för att komma till henne så måste vi följa älven. Vi reser vid gryningen."
"Vad gjorde jag utan dig?"
"Du skulle antagligen vara vilse i skogen."
Atrestro skrattade och studerade hur Callistors långa blonda hår rörde sig i vinden där han satt och fiskade. Han tyckte att Callistor hade väldigt vackra drag och han kunde inte låta bli att le varje gång Callistor såg på honom. I morgon skulle äntligen resan mot lord Scarbonnes slott börja och trots att Atrestro visste att resan kunde bli farligt kände han sig inte ett dugg rädd. Han hade ju Callistor vid sin sida. Du och jag mot världen, Callistor.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr, julkalender, HBTQ.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
