Atrestro öppnade långsamt ögonen och stirrade upp i ett vitt tak. Hans huvud som var omlindat med ett bandage värkte och han kände sig yr. Atrestro såg sig omkring och upptäckte att han låg i en hård metallsäng. Väggarna i rummet var vita och till höger om sig kunde han se ett fönster med nerdragna persienner. Vad gör jag här? Var är Callistor?
Han skulle precis resa sig upp för att gå fram till fönstret då dörren öppnades och en äldre man klädd i vit rock kom in. Han var tunnhårig och hade tjock svart mustasch.
"Vem är du?" frågade Atrestro och stirrade storögt på mannen.
"Jag är doktor Michaels. Steven Michaels. Hur känner du dig i dag?"
"Var är Callistor?"
"Vem?"
"Callistor, min pojkvän."
Doktor Michaels satte sig försiktigt på sängen bredvid honom. "Du vaknade tidigare i dag efter flera månader i koma. Men du var väldigt frånvarande och vi fick inte ett vettigt ord ur dig."
"Jag förstår inte."
"Du har varit hos oss ända sedan olyckan. Men du ser mycket piggare ut nu."
"Vilken olycka? Vad pratar du om? Jag måste tillbaka till Callistor!"
Dörren öppnades på nytt och en ung sjuksköterska kom in i rummet. Hon var blond och hade ett vänligt leende på läpparna.
"Doktorn", sa hon. "Ska jag servera patienten frukost nu?"
"Ja, gör det." Doktor Michaels såg bekymrat på Atrestro.
"Hur mår patienten?"
"Han har blivit starkare fysiskt men verkar ha drabbats av amnesi."
Atrestro tappade tålamodet. "Kan någon tala om för mig vad jag gör här? Vad är det som har hänt?"
"Ditt namn är Jason McDonald. Du försökte ta ditt liv men misslyckades. Polisen fiskade upp dig ur floden och du var halvt medvetslös. Det är ett mirakel att du är vid liv."
Atrestro kunde inte tro det läkaren sa. Han lyfte på täcket och stirrade ner på sin mage. Inte ett spår av pilen fanns där. Han befann sig i ett rum han inte kände igen och namnet Jason McDonald kändes inte det minsta bekant.
"Var i Mesmerita är vi?" frågade Atrestro.
Doktor Michaels såg förvirrat på honom. "Du befinner dig i Denver, Colorado. Du ska få lite mat i dig innan vi kontaktar din familj. Din mamma har besökt dig varje dag sedan du kom hit. Hon kommer att bli överlycklig när hon får veta att du har vaknat. Kanske kan hon få dig att minnas vem du verkligen är."
Atrestro kände hur en tår rann längs hans uttorkade kind. Är det här något slags skämt? Varför skulle jag vilja ta livet av mig? Var är Callistor? Hur ska det gå för Magistra? Jag kan inte stanna här.
Atrestro visste inte hur det skulle gå till men han lovade sig själv att hitta tillbaka till Mesmerita om det så skulle bli det sista han gjorde.
Fortsättning följer? Läs mer här.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
