Atrestro såg väldigt chockad ut och stammade när han pratade. "Du menar att du... alltså... du har... eller jag..."
"Ja", avbröt Callistor. "Jag har haft sex med de mest våldsamma männen i Mesmerita."
"Men varför?"
"Jag behövde pengarna. Mat är inte billigt i Mesmerita och jag kunde inte leva på fisk från älven varje dag. Det är speciellt svårt att hitta mat på vintrarna. Jag blev introducerad för Mullrock av en man som jag träffade i Smaragdia. Jag höll på att svälta ihjäl och mannen sa att han visste ett ställe där jag kunde få gratis mat. Det visade sig att jag var tvungen att arbeta ihop till maten. Jag var bara tretton år gammal när jag började."
"Det är ju fruktansvärt!"
"Ja, men jag hade ingen annanstans att vända mig. Madame Simsek brukade ge mig matrester när hon hade något över men hennes ekonomi var inte heller den bästa. Och jag kände inte Magistra på den tiden. Jag har försökt sluta flera gånger men jag har alltid dragits tillbaka till baren."
"Varför då? Du är ju värd så mycket bättre."
"Du är den första som har sagt det till mig. Jag har länge trott att det som pågick där var normalt, att det var jag som var överkänslig. Och ju äldre jag blev desto mer övertygad blev jag om att jag inte kunde något annat."
"Du är ju bra på en massa saker!" Atrestro började gråta. "Utan dig skulle jag aldrig ha överlevt här."
"Det blev som en drog. Jag anade aldrig att det fanns något bättre. Inte förrän du dök upp på baren. Du riktigt lyste av kärlek och värme. Jag kunde inte låta bli att dras till dig trots att mina svarta tankar sa åt mig att sluta hoppas."
De satt tysta en lång stund.
"Snälla förlåt mig!" Callistor snyftade till och började gråta. "Hata mig inte."
Atrestro lade sina armar runt hans hals. "Älskling, varför skulle jag hata dig?"
"För att jag är en idiot. Jag är inget annat än en äcklig horpojke."
"Inget av det är ditt fel! Du gjorde vad du kunde för att överleva. Du blev intvingad i något som du inte kunde ta dig ur. De förstörde dig!"
Callistor stirrade ut i rymden. "Jag minns första gången jag träffade en kund. Jag hade ingen aning om vad som pågick på baren men han tvingade sig på mig medan Mullrock såg på. Jag kände mig så blottad. Mullrock sa till mig att detta var mitt öde, att jag inte var värd annat. Jag känner mig fortfarande smutsig. "
Atrestro kände sig illamående men försökte visa sig stark för Callistor. Han behöver mig.
"Vet Magistra om det här?" frågade han.
"Nej, ingen av mina vänner vet förutom du. Mitt och Magistras förhållande tog slut på grund av min rädsla. Jag stötte bort henne. Kanske var jag aldrig kär i henne på riktigt. Jag sökte bara efter någon som kunde rädda mig från mig själv."
"Tror du att jag kan rädda dig?"
"Magistra är en fantastisk person på alla sätt och vis men jag kände inte för henne så som jag känner för dig. Hon skulle aldrig lyckas få mig att känna så som du har gjort på den här korta tid."
Det var första gången Callistor hade visat så starka känslor för något. Atrestro var ledsen och arg för Callistors skull men samtidigt glad över att han hade hjälpt honom öppna upp sig. Nu förstod han varför Callistor hade varit så kall mot honom. Det var inte hat, det var rädsla. Bakom den tuffa ytan fanns en trasig liten pojke som behövde kärlek.
"Jag lovar att jag aldrig ska gå tillbaka dit igen", sa Callistor.
"Och jag lovar att aldrig sluta älska dig", sa Atrestro och torkade Callistors tårar. "Så länge jag lever ska jag kämpa för att du ska slippa vara rädd. Jag kanske inte kan läka dina sår helt men jag hoppas att jag kan lindra dem."
"Du är min hjälte".
Den natten höll Atrestro om Callistor hårt och smekte hans kind tills han somnade.
Andra bloggar om: HBT, jul, prosa, noveller, fantasy, julkalendrar, litteratur, äventyr.
Bimbo Boy
http://www.bimboboy.com
