Det är många som har skrivit och frågat hur det gick till när jag kom ut som homosexuell. Jag var tretton år gammal när jag själv accepterade min läggning. Jag hade misstänkt det tidigare, men det var först då jag vågade erkänna det för mig själv. Jag berättade det bara för min bästa killkompis som tog det bra och hans stöd hjälpte mig genom högstadiet.
Ett år senare tog jag mod till mig och skrev ett brev till mamma och pappa där jag kom ut för dem. De tog det inte alls bra i början och det var en väldigt jobbig period i mitt liv. När jag var sexton år gammal kom jag ut för alla då jag skrev en insändare i lokaltidningen om mobbning och homofobi. Jag fick väldigt positiv respons från alla utom mina föräldrar som oroade sig för att jag skulle råka illa ut.
Det kändes dock skönt att alla visste om det och jag är i dag stolt över att jag vågade komma ut så pass tidigt. Jag hade blivit kallad bög i skolan långt innan jag ens kommit på det själv, men när jag kom ut så upphörde pikarna. Kanske var det inte lika kul att mobba mig när de såg att jag inte skämdes över det?
Mina föräldrar har helt ändrat uppfattning sedan dess. Mamma försvarar alltid homosexuella så fort någon i hennes omgivning säger något negativt och hon skäms över att hon en gång i tiden själv led av homofobi. Hon säger att det främst berodde på okunskap och att hon var rädd att jag skulle bli misshandlad. Det är skönt att folk kan förändras.
Det som hjälpte mig mest som nyutkommen bög var mitt mantra: "Jag tänker inte anpassa mig efter andras fördomar. Jag är mig själv och folk får acceptera mig för den jag är." Om man låtsas vara någon annan så blir inget bättre. Om man istället står på sig så lär sig omgivningen förr eller senare.
