Immanuel Brändemo, mer känd som Trollhare, är en av mina bästa vänner. Han är ödmjuk och vill precis som alla andra bli älskad och respekterad för den han är. Problemet är bara att Immanuel ofta möts av oförståelse från samhället eftersom att han är transsexuell.I morgon klockan 21 sänder Kanal 5 en dokumentär om Immanuel där man får följa hans vardag. Missa inte den för allt i världen! Jag har haft äran att intervjua Immanuel inför programmet.
Hur känner du inför dokumentären i morgon? Är du nervös?
Skämtar du? Haha, jag är livrädd att jag säger något konstigt, eller gör något dumt. Har en hangup och är övertygad om att jag kommer att peta näsan i bild eller något sådant.
Det är en gång för alla dags att reda ut begreppen. Vad är skillnaden mellan transsexuell, transperson och transvestit? Allt för många blandar ihop dem.
Ja, det är väldigt vanligt. Många drar sig för att säga "transsexuell" när de osäkra, för de tror att det har med sex att göra. Men transsexuell, eller ts, betyder att ens könsidentitet och ens kroppsliga kön inte stämmer överens. "Sex" på engelska betyder ju kön, medan "trans" är latin för "på andra sidan" eller "i riktning mot andra sidan".
En "byter" sällan kön, som många tror, utan rättar till det som blivit fel, alltså kroppen. Så jag brukar prata om könskorrigering istället för könsbyte. Transvestit, eller tv, är en person som oftast inte har några större problem med sitt kroppsliga kön, och kan identifiera sig med det, men som använder kläder och liknande som i vår kultur uppfattas som att det "tillhör" det "andra" könet.
Sedan finns det naturligtvis inte alltid så skarpa gränser. En del ts kan "självmedicinera" som tv innan de förstår att de är ts, medan andra som vet att de egentligen är ts inte kan leva i sitt "nya" kön fullt ut, till exempel av hänsyn till sin familj, och använder "transandet" som en ventil. En del av dem kallar sig transgender.
Sedan finns det de som upplever att de kanske varken är killar eller tjejer, eller både och, eller ett tredje kön eller så. De kallas intergender. Och så finns det intersexuella, som föddes med ett oklart biologiskt kön. Det kan vara att de har könsorgan eller könskromosomer som inte ser "normala" ut, eller som inte matchar sinsemellan.
Det är egentligen ett paraplybegrepp för en rad olika medicinska diagnoser. Transpersoner är ett samlingsbegrepp för alla sorters könsöverskridare. En del transsexuella och intersexuella vill inte inkluderas i det, men det är ganska praktiskt att ha ett ord som inrymmer alla tycker jag.
Hur och när upptäckte du att du var född i fel kön?
Den frågan får jag hela tiden. Journalister, läkare och massor av bara allmänt nyfikna undrar det. Förut svarade jag alltid som det var, och det fick dem att häpna. Jag upptäckte nämligen aldrig att jag hade fel kropp, det jag upptäckte var att människor i min omgivning verkade förbluffande övertygade om att jag var tjej.
Jag visste att det inte stämde, men hur säger en det när en är tre år gammal? Nuförtiden brukar jag ibland vända på frågan. Jag är väldigt intresserad av att veta hur cispersoner (motsatsen till trans) formar sin könsidentitet. Hur kan de vara så säkra? Hur vet du själv att du är kille till exempel?
Vågade du till slut berätta det för någon?
Jag har alltid haft svårt att kommunicera, men jag försökte på något sätt prata med mina föräldrar om det. Så när jag kom ut på riktigt var det ingen chock för dem. Min familj har alltid stöttat mig.
Däremot, när jag var sexton år och gick och grubblade på hur jag skulle få vård, träffade jag en kille som verkade schysst. Han verkade helt okej med det, men det visade sig att han inte fattat ett dugg. Han var heterosexuell och därför var jag tjej, punkt.
När jag sökte vård, då jag var tjugotvå, fick jag totalnej just därför. Terapeuten jag hamnade hos började prata tvångsvård varje gång jag förde transsexualismen på tal. Jag gick till en annan person, och ännu en. Alla tre sa samma sak: "Du är inte ts, för du har pojkvän." Det sågs som en vanföreställning att jag fortsatte prata om det.
De hotade med tvångsvård och tvångsmedicinering å ena sidan, och att bli utkastad från vården och ställd på gatan å den andra. Så jag lärde mig att hålla tyst och bita ihop. Det låter kanske hemskt, men det var så det var. Hursomhelst tillhör det det förflutna nu. Jag försöker att tänka så lite på det som möjligt.
Hur såg ditt liv ut i tonåren? Var det svårt för dig att ha kärleksrelationer?
Tja, det är väl svårt för alla. Men det är klart att det är extra komplicerat när en inte är vad en ser ut att vara. Jag menar, oavsett om jag flirtade med en kille eller en tjej skulle de naturligtvis uppfatta mig som en tjej. På den tiden var jag bisexuell, men det gjorde ingenting enklare. Jag visste ju att det skulle vara svårt att förklara hur det låg till för den jag träffade.
Å andra sidan var jag inte särskilt romantisk av mig, jag var inte särskilt intresserad av vare sig sex eller kärlek. Mitt stora mål var att hitta en vän, för det var det jag behövde. Jag var såklart väldigt ensam, men ensamheten som sådan led jag inte av.
Det jobbiga i tonåren var istället puberteten. Den ställde till med en massa skumma saker i kroppen. Som min kompis Linderholm sa: "Det är inte normalt för killar att blöda från skrevet, klart man blir chockad" ha ha!
Hade du några manliga förebilder som barn?
Jag hade gott om förebilder, men jag tänkte sällan på deras kön. Det var ganska oväsentligt. Men visst, jag älskade "MacGyver". Det var inte många TV-program vi fick se, men "McGyver" var tillåtet eftersom en lärde sig en massa naturvetenskap av det. Annars var min stora idol Simon/Simone såklart, i "Dårfinkar Och Dönickar".
Jag var grymt avundsjuk på henom och fantiserade om att flytta så jag också kunde få en chans att "byta kön". Sedan har jag alltid identifierat mig med Lille Skutt. Han är min typ av manlighetsideal: Väldigt fjollig och lite feg på det där modiga sättet. Jag blev grymt besviken när han gifte sig med Nina Kanin. Jag hade fördomar om bisexuella då ha ha!
Vilka förebilder har du i dag?
He he det här låter smörigt, men du är min största förebild. När jag fastnar i någon slags könsmässig rävsax och känner de kvävande normerna komma krypande brukar jag alltid tänka "vad skulle Dennis göra?" Annars har jag min pappa och mina bröder som förebilder.
Min pappa är ganska metrosexuell av sig, och väldigt cool. Jag menar, han är en sådan som har ljuslila glasögonbågar och använder fruktdoftande schampo och kommer undan med det. Folk tänker inte ens på det. En gång hade han tappat bort sina glasögon på jobbet och gick runt och frågade om de hade sett dem.
På ett ställe sa de "nej", men när han frågade igen erkände hon "jo, vi HAR hittat ett par glasögon, men det är damglasögon". Det är inte så gott om gubbar över sextio som vågar sig på sådant!
Sedan har jag kvar mina gamla förebilder från tiden jag försökte leva som tjej. Jag älskar fortfarande Mary Wollstonecraft, Mary Shelley, Sylvia Plath, Karin Boye. Men sådant är nästan tabu att prata om. Killar får inte ha kvinnliga förebilder, åtminstone inte transkillar. Det tycker jag är idiotiskt.
Hur går en könskorrigering till? Är det inte en väldig lång och jobbig process?
Ja, det är väldigt långt. Först är det ett år i utredning, utan någon behandling. Istället vränger de ens hjärna ut och in för att kontrollera att en verkligen är ts. Det är det jag går i nu. Jag började i april, så jag har tagit mig igenom en fjärdedel. Sedan när det första året är slut får jag förhoppningsvis en diagnos: Transsexualism. Då först kan jag få någon vård.
En börjar med hormoner, och ska samtidigt genomgå en del som kallas Real Life Experience, det vill säga att en lever fullt ut i det "nya" könet. För mig är det ju inte relevant, jag gör ju redan det sedan snart två år tillbaka, men för vissa är det svårt att komma ut. Först när en gått på hormoner ett tag kan en få en remiss till plastikkirurgen.
För en FtM handlar det oftast om att få en mastektomi, d.v.s. att ta bort brösten, i första hand. Operationsresultaten för underlivsoperationer är så dåliga att många väljer bort dem, fast de egentligen skulle vilja ha en kuk.
Sedan är det många FtMs som opererar bort livmoder och äggstockar och det, och då behöver de tillstånd från Rättsliga Rådet. Samma sak för MtFs som ska genomgå sin underlivsoperation. RR är också de som sedan bestämmer om en ska få ett nytt juridiskt kön, med nytt personnummer och så. Innan en är färdig har det gått drygt två år, i bästa fall. För vissa tar det ännu längre tid.
Tog det lång tid för dig att få en remiss?
Jo... det kan en ju lugnt säga. Jag sökte vård första gången sommaren 2002, men det var först i våras som jag faktiskt träffade utredaren. Det som hände första gången var att jag var lite naiv. Jag hade någon slags naiv förhoppning om att vårdpersonal var kompetent och utbildad och visste vad det handlade om. Och jag kraschade rejält.
Så när jag försökte igen var jag livrädd och paranoid. Det var i november 2006, och jag berättade för min dåvarande terapeut. Hon var bra och försökte hjälpa mig att få vård, men Landstinget Dalarna har sina principer. Alla sådana beslut skulle fattas av en viss person.
Problemet var att hon var sjukskriven utan vikarie i ett halvår. När jag väl fick träffa henne hände ingenting, hon förstod inget och visste inget. Det sista hon gjorde innan hon tog ut en massa kompledighet för att hon egentligen fortfarande var sjuk, var att lägga ner sin egen lilla utredning av mig som hon skulle göra.
Det var i juni 2007, det hade gått sju månader och jag hade inte kommit någonstans. På vägen hem satte jag mig i kyrkan och bara bölade i timmar. Sedan bestämde jag mig för att flytta så snabbt jag bara kunde. Jag kom till Sandviken den 27 september. Den 11 oktober träffade jag en läkare på psyk som skulle skriva remissen till Uppsala.
Det tog några månader eftersom Dalarna inte skickade de papper som de skulle, och den första remissen som skrevs kom bort i hanteringen. Då var jag nära att ge upp, men min kurator grep in och till slut landade det faktiskt en remiss i Uppsala. Knappt två månader senare var jag på mitt första besök. Och Landstinget Dalarna har en anmälan till HSAN på lut.
Blir du attraherad av personer av båda könen?
Båda? Finns det bara två? Ha ha, jag dras framförallt till androgyna människor. De flesta av dem har kuk och/eller definierar sig som killar. Machokillar går bort, men stereotypa tjejer är ännu värre. Jag brukar säga att jag är en asexuell androgynofil.
Förut kallade jag mig för bisexuell, även när jag insett att jag mest attraherades av killar, för en bisexuell person är inte omedelbart könad själv utifrån sin läggning på samma sätt som en homo eller hetero är. Jag har fortfarande svårt att kalla mig homosexuell även om jag insett att jag nog aldrig mer kommer att falla för en tjej, men bög går bra.
Hur ser ditt liv ut i dag? Vad gör du om dagarna?
Officiellt sett är jag förtidspensionär efter att jag gick in i väggen för snart fyra år sedan. Det låter bra mycket tråkigare än vad det är. Det senaste året har jag ägnat väldigt mycket tid och energi åt en transförening som heter KIM där jag satt i styrelsen och var sekreterare och lite alltiallo, men jag hoppade av för några veckor sedan.
Så just nu håller jag på och landar i att inte ha så mycket att göra. Det är väldigt skönt att slippa stressa. Just nu är jag inne i en fas då jag jobbar rätt mycket med bilder, men jag skriver en del också, både blogg och dikter. Jag försöker ibland pressa ur mig noveller, men jag har svårt att koncentrera mig tillräckligt länge, ha ha!
Hur ser relationen till din familj ut? Stöttar de dig i ditt beslut att genomgå en könskorrigering?
De har alltid stöttat mig, och jag har aldrig varit minsta nervös inför att komma ut inför familjen. Visst, min mamma tyckte först att det var lite onödigt att operera mig, men de har aldrig ifrågasatt mina val eller min identitet. Det känns väldigt skönt. Jag vet att det finns de som praktiskt taget blir utstötta ur familjen, och det är hemskt, men det är inget jag någonsin varit det minsta rädd för.
Brukar du rätta folk som säger "hon" eller "henne" till dig?
Ibland, men jag är inte så konsekvent som jag borde vara antar jag. Jag brukar påpeka att jag föredrar "han", men sedan handlar det mycket om hur väl jag känner personen och så. Och om de rättar sig själva och försöker säga rätt är jag mer tolerant än om de nästan gör det till en trotsgrej och aldrig någonsin säger rätt eller ens ber om ursäkt. Det är jobbigt när folk säger fel, men jag förstår ju att tungan slinter ibland.
Din blogg har ju blivit väldigt populär. Vad tror du det är som gör att så många vill läsa om ditt liv?
Ha ha, populär?! Det är väl kanske att ta i. Men jag har bloggat ganska länge, i snart två år, och om olika saker. I början var det mest ett sätt att få ur sig tankarna som låg och skavde. Det låter väldigt naivt, men det tog nog åtminstone ett halvår innan jag insåg att det faktiskt fanns människor som läste.
Då blev jag paranoid och mer försiktig. Jag bjuder inte längre på lika många snaskiga detaljer om mitt privatliv, men samtidigt måste jag säga att det är först nu jag kan vara ärlig. Och jag tror att det märks. Jag är inte särskilt bra på att ljuga.
Sedan är det väl kanske en och annan som tycker att jag är "spännande". Jag hatade sådant förut, var oändligt less på att ses som en freak show och spammas av både tranny lovers, "Outsiders" och transhags, så jag började förekomma dem och prata om min blogg som en freak show. Nuförtiden får jag sällan kommenterar om hur "intressant" och "speciell" jag är. Vilket är väldigt skönt.
Du föreläser ju även om transsexualism. Känner du att det stärker dig att hjälpa andra?
Jag har ju föreläst ett par gånger om hjälpmedel för FtMs, som en del i ett projekt som vi har drivit i KIM. Det var väldigt kul, framförallt, men också ganska ansträngande. Jag är egentligen ingen social varelse utan en eremitwannabe. Problemet är att det är svårt att starta en revolution helt på egen hand så jag är så illa tvungen att beblanda mig med folk.
Men jo, att jobba för något en brinner för är beroendeframkallande. Det ger väldigt mycket, men det tar också. Det är jätteviktigt, men samtidigt jättesvårt, att dra i nödbromsen i tid. Jag har redan varit utbränd i en omgång, det vore himla dumt att bli det igen. Nu försöker jag vara lagom ambitiös, även om just "lagom" är ett ord jag inte förstår!
Kan vem som helst boka dig för en föreläsning?
Njae, det beror på om vad och hur. Jag försökte förut att bli skolinformatör för RFSU, men insåg att det var för mycket för mig. Jag behöver jobba på mitt alldeles egna sätt. Det är därför jag inte kan jobba som lärare till exempel. Jag är inget flockdjur.
Om jag bara slipper det och får köra mitt eget race går det nog bra. Jag föreläste om Asperger inför 200 pers på Psykiatrimässan i Gävle i våras, det gick alldeles utmärkt. Folk sa att jag inte borde berätta det för Försäkringskassan, för då tror de att jag fuskar, ha ha!
Vad händer i ditt liv framöver?
Jag har två framtidsrömmar, karriärmässigt. Den ena är att ta mig tillbaka till högskolan och börja forska. Den andra är än så länge hemlig. Men det jag drömmer mest om är ju den kroppsliga förändringen. Jag ser fram emot att hamna i målbrottet och slippa de här fettpåsarna.
Min plan är att få testo innan nästa sommar, för att kunna gå med bar överkropp sommaren därpå. Mitt pass går ut 2011, och i god tid innan dess ska jag ha ett nytt personnummer. Jag har en bild av mig själv i framtiden, hur jag kommer att se ut och leva. Men just nu vågar jag inte riktigt berätta vad den innehåller för detaljer, mer än att jag längtar efter att börja raka mig.
Vilken fråga tycker du är absolut jobbigast att få relaterat till din transsexualism?
På den tiden då jag hade "inget kön" utsatt på Qruiser fick jag var och varannan dag frågan "är du kille eller tjej?" Jag blir själv inte förolämpad av det, men det var ganska tröttsamt i längden. Människor är så himla besatta av att sortera varandra efter kön och blir jättestressade om någon inte vill ge dem det de vill veta.
Däremot är det jobbigt när människor inte tänker sig för utan börjar fråga om mina könsorgan. Hur ser de ut i dag, är de normala alltså? Kan jag ha samlag? Brukar jag onanera? Vill jag ha en stor snopp eller är det mer praktiskt med en liten? Vill jag kunna penterera folk med den? Kommer jag att välja en meta eller fallo? Hur vill jag att mitt sexliv ska se ut, och hur ser det ut idag?
Den typen av frågor kan jag få från både journalister och ytliga bekanta. Jag vet inte vad som händer, men det är som om folk inte kan tänka klart. En del människor har verkligen ingen skam i kroppen. Jag är inte pryd, jag har inga problem med att prata om könsorgan och sexualitet i generella termer. Jag förstår bara inte varför Gun-Britt på Ica ska veta vad jag har för eventuella onanivanor.
Slutligen, vad gör dig riktigt glad?
Det här går att misstolka, men det bästa jag vet är att ligga nära dig i din säng och titta på film tillsammans. Att vara nära dig gör mig lycklig. Det är ditt fel att jag är som jag är, för utan dig skulle jag inte finnas överhuvudtaget.
