Något jag har lärt mig den senaste tiden är att prioritera mig själv. Och då menar jag inte på ett negativt sätt, som i att jag skulle vara egoistisk och självupptagen, utan att jag har börjat rensa min bekantskapskrets på energibovar som får mig att må dåligt.
Det handlar inte om att vara elak utan om att värna om sig själv. Personer som sårar mig utan att inse det själva, trots att jag har försökt säga det till dem, är inget jag vill lägga tid och energi på.
Självklart så blir vissa arga och ledsna, hur pedagogiskt man än lägger fram det, men det är tyvärr sådant som händer. Jag har varit rätt naiv genom åren och gett för mycket av mig själv. På så sätt har jag nästan blivit utbränd eftersom jag inte har fått tillräckligt tillbaka. Det håller inte i längden, speciellt när man själv inte är på topp.
Jag klarar inte av att vara i en relation där jag måste försvara mig själv och mina känslor och där den andres problem går ut över mig. Vissa går och lider i flera år av destruktiva relationer utan att försöka prata med personen det handlar om medan andra har lättare för att säga ifrån.
Visst kan man ha överseende med en del saker, men ibland måste man bryta helt för att inte dras ner själv. Man kan inte vara vän med alla, speciellt inte med personer som sårar en och som vägrar förstå att deras beteende är skadligt. Där måste man tänka på sig själv och se till att inte bli överkörd.
Men var gränsen går är upp till var och en att bestämma. Jag har många bra vänner så varför skulle jag hålla fast vid de som gör mig illa?
Hur hanterar du energibovar?
