I går var min nyfunna vän Ann-Sofie på besök och hade med sig sin ettåriga son David. Ann-Sofie är en person som spritter av glädje och det smittar verkligen av sig. Det märktes att David har ärvt sin mammas sprallighet när han skuttade runt i lägenheten för att undersöka den. Ni skulle ha sett hur söt han var när han lade sig på golvet och försökte prata med Dianas stora porslinshund.
Han tyckte även om mitt rosa rum där han fick leka fritt tills han upptäckte skivsamlingen. Ingen rör mina kära skivor! Vi fortsatte i stället ut på balkongen där vi försökte få David att sitta still med hjälp av ritpapper och pennor. Det fungerade inte.
Det var en riktigt trevlig dag, men trots det var jag helt utmattad efter att de hade gått. Det är verkligen inget personligt, David är en jättesöt unge, men det tar på krafterna att försöka föra en konversation samtidigt som man måste hålla koll på ett barn som sliter i allt han kommer över. Jag ser dock fram emot nästa besök!
