Jag ställs ofta inför val där jag tvingas välja mellan mitt hjärta och min hjärna. Det ser så lätt ut för andra som alltid verkar välja det rätta alternativet, det vill säga det som är hälsosammanst för dem och som leder till det mest stabila resultatet. Själv väljer jag alltid fel. Själv väljer jag att följa mitt hjärta trots att det oftast slutar i sorg. Jag väljer Romeo och Julia trots att det från början är dömt att misslyckas, likt självplågeri.
Varför kan jag inte känna mig nöjd med det som är stabilt och seriöst? Jo, för att hjärnans alternativ för mig känns grått och innehållslöst, likt tvångsäktenskap, helt utan känslor. Varför är jag så naiv att jag alltid följer mitt hjärta? Jo, för jag vill att det ska pirra och kännas äkta, som i en film eller en bok. Jag är en hopplös romantiker som lever i konstens värd, där det kanske inte slutar lyckligt men där man ändå får njuta fullt ut så länge det varar. Tragiskt men sant.
Bimbo Boy
www.bimboboy.com
