Jag känner mig så lycklig! Den 1 april 2009 är en historisk dag. I dag röstade riksdagen ja till könsneutralt äktenskap i Sverige. Från den 1 maj kan alltså två kvinnor eller två män gifta sig med varandra.
Att det har tagit så lång tid förvånar mig, men det massiva motståndet från många religiösa, med Kristdemokraterna i spetsen, har säkert spelat in. Det gör mig både arg och ledsen att så många har svårt att förstå hur viktigt det är med lika rättigheter för alla.
"Homosexuella relationer skapar inga barn. Dessa relationer kan inte jämställas med äktenskap", skrev motståndarna i ett brev som i dagarna skickades till riksdagsledmöter och Svenska kyrkans präster. Sådana uttalanden skrämmer mig.
Det får mig att tänka på hur svarta människor har behandlats i alla år och hur judar behandlades under förintelsen. Att diskriminera homosexuella är precis lika illa, något vissa helt verkar ha missat. Jag önskar att vi alla bara kunde respektera varandra och se till det viktigaste, nämligen kärleken.
Sedan så har jag aldrig förstått argumentet med fortplantning. Bara för att man är heterosexuell betyder inte det att man vill eller kan skaffa barn. Skulle det göra en till en sämre människa? Nej, äktenskap handlar för mig och de flesta andra om kärlek, inte om att fortplanta sig.
Att skaffa barn är en bonus som inte alla väljer att ta del av. I många år har folk sett ner på personer som inte har kunnat eller velat skaffa barn och det är på tiden att vi sätter stopp för det!
Vissa jämför homosexualitet med pedofili och tidelag, vilket är helt absurt! De två senare är brott där någon av parterna faktiskt tar skada. Ett barn och ett djur kan inte själv uttrycka vad de vill eller inte, så det är väldigt stor skillnad.
Att jämföra sådant med en situation där två vuxna människor blir kära och vill ingå äktenskap är bara vidrigt! Jag förstår inte hur personer som kallar sig kristna kan säga sådana saker. Kristendom borde väl handla om kärlek och respekt för sin omvärld?
De som är emot samkönade äktenskap bör rannsaka sig själva och försöka tänka sig in vår situation. Jag är både homosexuell och kristen, och har hela livet drömt om att få gifta mig med en man en dag.
Ska jag då nekas detta på grund av andras fördomar och förlegade åsikter? Ska inte jag ha samma rättigheter som alla andra vuxna individer?
Egentligen förstår jag inte varför denna omröstning ens är nödvändig. Könsneutralt äktenskap bör vara en självklarhet. Varför ska någon annan sitta och bestämma över mig och mitt kärleksliv? Jag är en vuxen människa som själv har rätt att bestämma om jag vill gifta mig eller inte.
Min kärlek är inget som Svenska kyrkan, riksdagen eller någon annan ska definiera. Men nu ser samhället ut som det gör och med den utgångspunkten känner jag mig väldigt nöjd med resultatet.
Läs även mitt blogginlägg "Kom in i tjugohundratalet" för mer om samma ämne. Och snälla, visa varandra lite mer kärlek och respekt. Det kanske är uttjatat men det är så pass viktigt att det tål att sägas om och om igen.
