Ibland kommer man till en punkt då man inte längre känner sig bekväm i en relation. Då har man två val: Att låtsas som ingenting och lida i tystnad eller att ta upp problemet med personen ifråga.
När man har försökt med det senare ett par gånger utan framgång tycker jag att man ska fundera på om vänskapen är värd att bevara. Ibland växer man helt enkelt ifrån varandra och då kan det vara slöseri med tid och energi att fortsätta.
Det är förstås tråkigt när vännen ifråga väljer att misstolka anledningen till uppbrottet och vinklar det till sin egen fördel, men det är inget man kan göra något åt. Vad andra väljer att tro är deras ensak.
Om de väljer att tro på lögner så säger det mer om dem än om personen som har blivit baktalad. I vissa fall spelar det ingen roll vad man säger, personen ifråga förstår ändå inte, och vad är det då för idé att fortsätta kämpa?
Alla gör misstag, men det finns en gräns för hur mycket man ska stå ut med. Det är aldrig kul med konflikter som slutar i uppbrott. Men när de väl inträffar gör man bäst i att vända andra kinden till och gå vidare med sitt liv istället för att mucka gräl och snacka skit.
Att låta omogna personer utan självinsikt stjäla energi är inte riktigt min grej längre. Numera existerar de inte alls för mig.
